Den högstes sång

Titeln är hämtad från den förträffliga samlingen texter som av en initierad och utvald skara känns igen som Eddan, det vill säga den bok som berättar om vikingarnas gudar, levnadsregler och kungar. Den högstes sång tillhör avdelningen levnadsregler och tjatar vers efter vers på om hur man ska bete sig i största allmänhet. Dock säger den inget om bantning vilket jag ämnar göra.

Det ska sägas direkt, jag HATAR att tänka på vad jag äter och jag HATAR motion. Det är så mördande tråkigt att följa dieter eftersom de i största allmänhet hindrar en från att äta det man tycker är riktigt gott. I mitt fall råkar det vara fett, socker, och i största allmänhet sådant man blir tjock av. Kolhydraterna är mina sanna vänner och jag har svårt att se ett liv utan dem. Dock har jag också vissa problem med att se mig själv byxlös vilket är vad jag är på väg mot eftersom jag också som sagt avskyr motion.

Vissa förkastliga tarvliga varelser, observera det medvetna uteslutandet av ordet människor, tycker om motion. Med GLÄDJE i rösten pratar de om tillfällen när de sprungit så de kräkts eller lyft vikter så att blodkärl brustit, helt utan att tänka på den dåliga stämning de sprider omkring sig. Lika hemskt är det med människor som vill berätta hur fort de springer en mil och de påföljande nickningarna och hummandena från övriga i sällskapet som förstås inte vill verka sämre eller icke insatta. Själv vet jag EXAKT hur lång tid det tar för mig att springa en mil, nämligen ingen tid alls. Aldrig någonsin i hela mitt liv har jag sprungit en mil och inte heller kommer det att hända.

Trots denna min inställning till att äta knapert och röra på fläsket ska det sägas att jag vid ett flertal tillfällen i mitt liv nått stora framgångar inom området bantning och man kan ju fundera hur detta hänger ihop? Det handlar dels om envishet men SÅKLART också om det självförakt som bara en sann surkärring kan uppbringa. Kombinationen att vräka i sig som en glufsande gris och önskan om att vara perfekt smal lägger en fin grund för att avsky både sin kropp och sin USLA självkontroll. Helt enkelt får man det bästa av två världar när man dels får hata sig själv för att man inte klarar av att äta vettigt och motionera som alla andra och som straff varva stenhårda dieter och överträning med ett vettlöst frossande bortom all sans och vett! I love it! För trots att man är en Surkärring finns det ju tyvärr någon slags gräns för vad man får säga till andra människor om deras beteende men till sig själv får man utan restriktioner säga PRECIS vad som helst!
Jag hade faktiskt nästan glömt bort denna stora sanning tills jag efter sommaren gick igenom garderoben för att undersöka eventuella behov av proviantering inför hösten. Det visade sig finnas gott om proviant men alldeles för mycket yta att täcka. Kort sagt fanns det bara ett par byxor som passade. Nu skulle man kunna tänka att man kanske bara kan acceptera sin vikt, köpa nya byxor och vara nöjd med livet? Ja, om man är en lat ryggradslös och allmänt vek fjant går det alldeles utmärkt att göra så. En äkta Surkärring djupdyker istället ner i Självföraktets brunn och kommer upp till ytan som en pånyttfödd nånting nånting, jag kommer inte på något bra. Men tänk er något sjöjungfru eller grekisk gudinneliknande sak som stiger upp ur en springbrunn så har ni bilden. Med tillägget att varelsen är enormt fet och liknar en sjöko och mest troligt nästan fastnar när uppklivandet ska göras så istället för att kliva graciöst över kanten vältrar hon sig över med en duns. Möjligtvis måste de stiliga unga männen som vaktar brunnen hjälpa henne ut genom att riva bort en halv vägg eller så. Ja, det var kanske inte någon bra bild det där egentligen men sådan är Surkärringens sanna natur! Tveka aldrig att säga sanningen som den är och har man blivit tjock har man och det är bara att bita ihop och äta rårivna morötter trots att det är det ÄCKLIGASTE som finns!

Trevlig morot på er allihop!