1949 publicerade författaren George Orwell en bok som kort och gott hette 1984. Den handlade om den då avlägsna framtiden då staten skulle övervaka våra minsta rörelser och tekniken användas för ont. När 1984 anlände for real så visade det sig inte direkt vara som George hade tänkt sig men det bekom nog inte honom eftersom han varit död sedan 21 januari 1950. Även om 1984 var läskigt på sitt sätt med gräsliga frisyrer, hårspraysmissbruk och releasen av skivor från både Cyndee Lauper, Kicki Danielsson och Bananarama kan man inte ens med den bästa viljan i världen säga att det motsvarade Orwells tankar om ett av staten fullständigt förtryckt samhälle. ( Ja, kanske lite i Sovjetunionen då, men det förstör liksom den senare poängen om jag drar upp det.)
2012 är det dock en helt annan femma. Som den trogne läsaren vet skapades denna blogg bland annat för att Surkärringen ville arbeta med sin fobi gentemot teknik. Det har, måste ändå erkännas, gått rätt väl faktiskt. Logga in, skriva inlägg och redigera har bemästrats. Hur man gör en snygg layout är ännu ett mörker eller hur och varför man ska sätta etiketter på sina inlägg så därför struntar jag i det.
Surkärringen har också motvilligt lärt sig bemästra de mest elementära funktionerna med det populära sociala mediet Ansiktsboken, mest för att det är en sådan FANTASTISK källa till irritation, och tror att hon vet hur man skickar visitkort med mobilen. Ibland. Det betyder dock inte att hon känner sig bekväm med teknik eller litar på den. Någon smartphone kommer aldrig att inhandlas om det inte blir obligatoriskt som invånare i landet och twitter verkar helt meningslöst. Hon kämpar därför fortfarande emot. Det var nog därför det hände, tekniken ledsnade på att vänta och gick till attack.
Av min arbetsgivare har jag tilldelats en bärbar dator. Det sägs att det ska vara för att underlätta mitt arbete och ge mig möjlighet att ta in världen i klassrummet. Personligen tror jag att det i själva verket är ett knep för att få mig att arbeta mer hemma då jag kan ta med redskapet. Det var lite svårare förr när det var stationära datorer att få personalen att arbeta hemmavid.
Det kan också vara så att de vill komma åt våra själar och liv via den privata information som kan finnas i datorerna då folk tenderar att använda dem i privata syften. Det har de förstås räknat ut och sitter nu bara och väntar på information som de kan använda emot oss. Jag har sett ett program om förhörsteknik av krigsfångar och terrorister så jag vet minsann hur det går till! De letar efter minsta lilla information om dig, din familj och ditt privata sammanhang som de sedan använder för att få dig att samarbeta och gå i deras ledband.
I vart fall satt jag hemma med min arbetsdator som har en touch pad som är känsligare än en prinsessa på en ärt och råkade nudda den varpå den åkte upp mot högersidan och därför ville berätta vad en av mina bekanta på Ansiktsboken lyssnat på via en känd sajt som erbjuder musiklyssnande. I samma ögonblick som jag försöker få bort informationen om detta kommer barnet och slänger sig i min famn varpå jag förlorar kontrollen över datorn. Då passade den på.
Helt plötsligt vrålar Abbas gamla slagdänga "Mamma Mia" ut över rummet, volymen stod nämligen på max efter dagens filmvisning på arbetet. Agnetha Fältskog skriker, barnet skriker ännu högre och jag försöker förtvivlat göra mig av med bägge två. Barnet vägrar lämna min famn och SÄTTER sig på mina händer som pressas mot tangentbordet. Agneta fortsätter att skrika och HELT PLÖTSLIGT ser jag att mitt namn nu står uppe i hörnet på musiksajten. HELVETE!!! Utan att jag ens velat det har jag nu lyckats läggt till den kända musiksajten som jag är rätt övertygad om att vi inte får ha på arbetets redskap.
Agneta tystnar äntligen, barnet lugnar ner sig och jag tittar oroligt mot dörren för att se om den ska sparkas in av kommunens IT support som kommer för att straffa mig. Det har nu gått ett par dagar och det har ännu inte hänt. Jag har inte lyckats få bort installationen och vågar givetvis inte ringa och fråga hur man gör. Förbannade teknik! Kan den inte bara låta mig vara ifred och sluta försöka piska in mig i ledet på väg mot undergången?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar