How about a nice cup of Shut the fuck up?

Ibland blir det helt enkelt bara fel för människor. Jag tror att det främst orsakas av att man inte tänker efter före man öppnar munnen men det kan också bero på att man helt enkelt är dum i huvudet. Rent utav underhållande dum. Här följer nu en liten rapportering av ett av de tillfällen när jag önskar att jag haft en liten kopp med håll käften att bjuda på, det hade blivit så mycket mindre pinsamt för vissa personer då.

Personen i fråga var en klarögd och äppelkindad vikarie som dök upp på min arbetsplats då en av mina kollegor fann för gott att tillbringa den första av arbetets månad på annan ort och helt enkelt var för lat för att göra rätt för sig. Vikarien visade sig, liksom alla vi andra, ha planer på att äta lunch i personalrummet. Till en början gick allt bra och konversationen flöt lättsamt och smidigt. Men sedan hände det.

Efter en stärkande klunk kaffe som verkligen inte kan ha innehållit det minsta lilla håll käften vänder vikarien sina tindrande ögon mot mig, kastar en menande blick mot mitt bukparti och säger med hurtig röst; "Och när är DU beräknad?". Stämningen runt bordet sjönk från livfull till stendöd på en nanosekund, oroliga ögonkast utbyttes och vissa förpassade sig i skydd bakom möblerna. Nä, det gjorde de inte men mentalt kändes det som att de förpassade sig själva i ett skyddsvärn på Mars.

Lugnt drack jag en klunk av mitt eget kaffe varpå jag lugnt replikerade; "Inte alls faktiskt. Jag är bara tjock." Småröd om de käcka kinderna började vikarien mumla om att det var så många på arbetsplatsen som var gravida och hon hade liksom fått för sig att..."Nej, jag är som sagt bara tjock."
Sedan gjorde jag ett försök att byta samtalsämne för att inte utsätta den stackaren för mer skam och skuld men vissa kan helt enkelt inte ta en hint. Istället skulle det nu utredas om jag HADE barn. Artigt förklarade jag att jag hade ett barn som var fyra år varpå vikarien fortsatte sin DANS i klaveret genom att fråga om jag inte kände att det var dags för ett till? Ja, vad skulle jag säga? Lika artigt förklarade jag att jag hade försökt men att det inte gått så bra.

Kära läsare, visst tänker man nu att om man råkat sätta sig i detta klister vid detta läge skulle ha valt att prata om VAD SOM HELST förutom det ämne man så fatalt gjort bort sig inom? Inte vikarie inte, istället flöjtade hon glatt: "Ja, det är ju liksom inte meningen att vissa ska ha barn. Det får man som bara lov att acceptera!"

Ja, jag vet att jag kanske skulle försökt hjälpa denna stackars gås genom att förklara lite allmänt hut, hyfs och folkvett. Men jag kom mig liksom inte för, det fanns helt enkelt inget att säga. Dessutom kände jag mig helt fascinerad över hur tanklösa en del människor kan vara utan att de själva förstår det. Jag tror att mina kollegor förvånades över att vikarie återvände till sitt arbetsbord efter denna lunch med huvudet intakt på kroppen och inte nedstoppat i en påse men även en Surkärring kan ha sina förstående och empatiska stunder. Trots allt lär ju Gud hålla sin hand över barn och idioter och vem är en liten surkärring att sätta sig upp emot the Lord himself?

Vikarie fortsätter sin anställning hos oss ännu ett tag och det är med STORT intresse som jag följer de vidare förehavandena!