I nationens tjänst

Jag känner att tiden kommit till att på allvar ta sig an miljöproblemen. Jag menar då inte global uppvärmning utan det elände som naturen ställer till med genom att egentligen existera och breda ut sig överallt. Hur mycket plats kan egentligen naturen få ta i det moderna samhället? Visst kan det vara trevligt med en gräsplätt här och där men det enda naturen egentligen ger oss är utrymme för motionärer att uttöva sina perversa intressen för att flåsa runt, tillfällen för samvetslösa skurkar att utnyttja utländska bärplockare och en stor mängd otäcka djur som bara väntar på ett tillfälle att komma åt oss.
Fanns inte naturen skulle vi heller inte ha de ovan nämnda problemen.

Jag kan lova att det inte är lätt att vara i nationens tjänst i denna fråga, vi som vågar se sanningen är en minoritet i detta friskluftsberoende och djurälskande land. Märkligt nog verkar svenskarna inte vurma för bärplockarnas villkor i samma utsträckning. Nå, iallafall är det är rent utav farligt att vara emot djur och natur. Stora frihetshjältar lever i regel under hot och riskerar sina liv för kampen, självklart gör även vi naturhatare detsamma. Och jag lovar att naturen gör vad den kan för att komma åt oss.

Det började förmodligen långt tidigare, ändlösa turer i bärskogen som barn och en fanatisk jägare till far gav mig mer än väl den beskärda del natur jag ville ha långt innan vuxenålder. Lägg på det ständig vinteridrott i form av skidor eller skridskor under grundskoletiden så har vi en början. Ett missnöje med utevistelse hade alltså redan funnits under en lång tid när jag förstod att jag var en konspiration på spåren. Under en joggingtur som jag av någon anledning gett mig ut på, förmodligen hade jag en livskris jag inte var medveten om, lyckas jag med konststycket att både bli utstirrad av en otäck älg och jagad av en ilsken rovfågel. Slumpen? Skulle inte tro det.

Självklart var det en varning a la maffian att jag skulle passa mig, de såg min potential som ledare för motståndsrörelsen och beslöt sig att stämma i bäcken. Det skulle de inte ha gjort. Nu engagerade jag mig på allvar genom att BARA köra dieselbil av äldre modell, okontrollerat eldande av skräp i majbrasor, konsekvent vägran att handla ekologiskt samt att i alla möjliga sammanhang baktala naturen allt vad som gick.

I somras förstod jag att naturen beslutat sig att ta i med hårdhandskarna. Vid ett besök på Lycksele djurpark gick det upp för mig att södra Sverige befolkas av otäcka klövdjur som kron och dovhjort, vildsvin samt i Härjedalen VILDLEVANDE myskoxar! Hallå!!! Jag kände mig rentutav provocerad av tanken att dessa vidriga bestar får härja runt som de vill i de sydliga skogarna! När detta samlade anhang av ondska(jag tänker på dem ungefär som ringvålnaderna i Sagan om Ringen) förstod att jag upptäckt deras hemlighet blev det livat. De blängde och muade, skrapade med klövar och betedde sig på alla vis hotfullt. Jag stod modigt kvar men förstod att kampen nu hade börjat på allvar.

Hösten och vintern har efter det kantats av djur som på allehanda sätt har försökt attackera mig i någon slags självmordsanda. Tack och lov har de ännu inte klurat ut hur man gör bomber, istället försöker de kasta sig framför fronten på min bil för att stoppa mig. Katter, fåglar, renar, rådjur, älgar- till och med motionärer utan reflexer har gjort sitt yttersta för att ersätta min frontstjärna med en portion av sitt eget kallskurna. Motionären är kanske inget regelrätt djur men med tanke på hur fördummad man verkar bli av motion så klassar jag dem som någon slags halvapor tills vidare.

Trots detta har jag inte gett efter en tum. Kom igen då naturen, jag är inte rädd!
Bring it on. 

-Kom nu då!- Vaddå? –Barnprogram i TV 2!

Visst var det fantastiska tider när detta var det lockrop som kallade Svea rikes barn till vila framför apparaterna, som var tjocka som elefantben, och gav Svea rikes samlade föräldrakår en stunds lugn och ro. I en kvart eller så, ty detta hände sig på den tiden då tv sändes i endast två kanaler som inte intresserade sig för barn som konsumenter, så friden var kortvarig.

Jag har vaga minnen av en vattenfärgstecknad lindansande ballerina som jag tror visades i samband med lockropet men helt säker är jag inte eftersom det, som jag tidigare antytt, hände för mycket mycket länge sedan.

Det spelar ingen roll eftersom det ändå var hundratusen gånger bättre än dagens barnprogram. Tro mig, efter att i snart fyra år ha hållits fången av Barnkanalen i SVT:s regi vet jag vad jag talar om.
Lågvattenmärkena har varierat genom åren men helt oförglömliga, hur mycket man än försöker, är till exempel ”Drömmarnas Trädgård”, ”Charlie Björn”, ”Hemma hos Vicky” och ”Småpotatis.”  Jag sparar min beskrivning och analys av dessa program till ett senare inlägg, nu ska vi prata BRA barnprogram.

Svenska Sesam-helt underbart! Jag kommer inte ihåg så mycket mer än att handlingen kretsade kring primadonnans försvunna tiara och att vaktmästaren hette Pom Pom och hade basker. En brun. Men det var ändå fantastiskt!

Staffan Westerberg, ett måste för alla barn födda under proggens tid! Åh vilka goda minnen jag har av den stora pannkakan, lille Vilse, den kapitalistiske Storpotäten, Lillstrumpa och alla de andra som jag verkar ha glömt. Man lärde sig verkligen något om livet av budskapet i dessa skapelser, tyvärr var nog de flesta barn lite för mycket barn för att förstå vad.

Stopp där! Jag ser nog hur du drar in luft för att börja yla om förstörda barndomar, åratal av KBT för sockfobi och pannkaksnoja osv osv. Men vet du vad. Håll käften och skärp dig. Vi pratar om dockor tillverkade av strumpor och träslevar, två av världens mest ofarliga prylar. Lägg av.

Nisse och Klara, syskon som tillverkats av stoppade nylonstrumpor, som INGEN märkligt nog någonsin klagat på överhuvudtaget trots den tidigare nämnda sockfobin, och bodde i ett klädskåp. En gång gjorde en av dem ett monster av med reflexögon som den andra blev rädd för, GRYMT tät och bra handling som gav mig samma gåshud varje gång!

Jalle, Julle och Julius. Små gubbar som skulle åka till Norrköping. För tjyvingen!  Varför och hur det gick har gått förlorat i minnets dimhöljda dalar. Men garanterat slog det Charlie Björn med hästlängder!

Doktor Snuggles, åh så bra du var! Ditt talande paraply, din arga hushållerska Beata som förärades med hjälpredan Matilda Järndotter vars högsta önskan var att få ett hjärta…

För att inte tala om Grävlis, den sura grävlingen och den ostfixerade råttan Norpan, vilka karaktärer! Sedan var det ju det där med Kosmoskatten, den rymdlevande kamelen Puckli och drömfåren. Som barn var det inget märkligt med det hela, som vuxen gick ett ljus upp när det visade sig att serien skapades i Holland. Det var hursomhelst jättebra och innehöll inte sjungande småpotatisar som bor på månen.

Jag menar, hur skulle det kunna finnas småpotatisar på månen?! Där bor ju redan Puckli och drömfåren!

Det är något bortom bergen....jag tror att det är en ekvation!

Matematik anses av vissa vara en ädel konst, den renaste kunskapen och ett nöje för snillen som spekulerar. Icke säger jag!

Matematik är för mig ett obegripligt mysterium, en enigma, ett problem i paritet med teodicé och alla andra snobbiga ord och uttryck jag kan komma på för att markera att jag inte fattar ett dyft av matematik. Genom hela min skolgång var detta min nemesis, ändlösa eviga timmar fyllda av kycklingnäbbar som skulle peka åt rätt håll(mängdlära), liggande stolen(förlegad teknik som förstört mången skolgång), multiplikationstabellen (som jag fortfarande inte befäst utan måste dra hela innan jag hamnar rätt och dessutom kan jag inte åttans), räkna ut var linjerna korsas (andragradsekvationer) och de där helorna och halvorna och fjärdedelarna som kan räknas om i siffror.(bråk?)
Sammanfattningsvis var det inte så roligt.

Ovanpå detta kom då alla de hurtiga lärarna i ämnet, som med BESTÄMDHET menade att "det var ju så LÄTT att räkna matte!"
Nej, vet ni vad, det var det inte. Och jag har kommit fram till vad det beror på. Det tänker jag passa på att tala om nu.

Min teori, baserad på fakta och vetenskapliga undersökningar(mitt eget personliga tyckande) har lett mig till slutsatsen att det bara är onda människor som är duktiga på matematik.
Matematik har genom världshistorien gärna presenterats som ett verktyg och redskap för utveckling.
Ja, för ondskans del ja.
Byggandet av pyramiderna möjliggjordes av egyptiernas matematiska kunskaper men det är nog en ganska klen tröst för de slavar som slet sig till döds för att dra de där stenblocken. Piskade blev de också. (Enligt den historiskt korrekta texten "Asterix och Cleopatra".)

Ett annat exempel är förstås Förintelsen. Matematik-need I say more?

Att räkna ut sin SGI (sjukpenningrundande inkomst) för att få ut föräldrapenning. Matematik.

Jag kan fortsätta hur länge som helst men jag tror att ni förstår vart jag är på väg. Det är en mycket enkel ekvation. Matematik+ondska=sant
Såklart betyder det då att jag i själva verket är en mycket GOD människa eftersom jag varit oförmögen att ta till mig mer än de mest grundläggande färdigheterna, som jag för övrigt klarat mig ganska bra på, inom ämnet.

Sweet!

Litteraturkunskap är inte ett bevis på att man är bildad.

Nej, just det Patrik Isaksson, det är det inte! Nu misstänker jag förstås att dessa ord aldrig kommer att nå dig men det spelar ingen roll. Bara möjligheten att du är en sådan där fåfäng fjant som googlar sitt eget namn och kanske en dag snubblar över detta inlägg gör det värt allt besvär med att lära sig hur man skapar en blogg! (Nej, jag har inte riktigt kommit på hur man gör än, tackar som frågar.)

I alla fall. Patrik bröt sig in i mitt liv med hjälp av den fruktansvärda tonsatta dikten ”Du får göra som du vill.” Jag kallar det mycket riktigt för tonsatt dikt eftersom jag hyser starka misstankar om att det är precis vad den är. En pretentiös, svulstig och FRUKTANSVÄRD dikt, författad av någon som tycker sig vandra i Mörkret. Av någon outgrundlig anledning verkar PI ha lärt sig traktera instrument och lyckades därför kladda ihop något liknade en melodi till detta sitt mästerverk. Det var INTE kärlek vid första, vare sig ögon eller öron, kastet och inget har heller förändrats efter det.

Någonstans längs vägen antar jag att någon mindre tänkt lärare, jag ser framför mig hur en tant i hennafärgat hår med tillhörande Gudrun Sjödenkostym och handsnidade halsband från Afrika, läste igenom Patriks första ångestfyllda nedkladdade rop och utbrast; ” Men Patrik, vilket djup! Åh hur ångesten liksom kryper sig på en!”

Ja, jag vet, visst var det dumt sagt! Lärarutbildningarna släppte under sent 60-tal igenom en del märkliga filurer som har en del att förklara vad gäller det moderna Sveriges kulturelit.

Säkert kände sig Patrik mycket stärkt av detta och gottade ner sig än mer i det själsliga tillstånd där han ännu befinner sig, fastlåst i ett katatoniskt tillstånd av gnällig tonårsattityd a la ”Ingen förstår MIG och jag känner så MYCKET MER än alla andra!”

Men vet du vad Patrik. Du närmar dig 40 och alla andra i din ålder har med all säkerhet hunnit uppleva en och annan svår tid i sitt liv. Skillnaden mellan dig och dem är att de har skaffat sig hederliga arbeten, sommarstugor och avbetalningar istället för att plinka och plonka på gitarren. Ja, de funderar också ibland på om livet inte blev mer än det här. De bär på sorger och bedrövelser, obearbetade trauman och en vag känsla av att existensen ibland är outhärdlig. Men till skillnad från dig biter de ihop och grillar flintastek på fredagkväll, skjutsar barnen på fotbollscup tidigt på lördagmorgon och ägnar resten av helgen åt att städa och planera veckans mat. Framförallt sätter de sig inte ner och skriver hemska hemska truddeluttar om sina tonårstrauman. Det kan du också sluta med. Jag lovar.

 Riktigt vad som driver PI vet jag förstås inte då jag inte är närmare bekant med honom men bilden av den lidande poeten verkar tilltala honom starkt. Så starkt att han till och med lyckas klämma in en litterär parallell i sin senaste hit ”Stockholm” då han jämför sig med Dante i Inferno. ”Oh så intellektuell jag är!!!” myste han för sig själv. ”Dantes inferno, det är djupa och svåra grejer det!”

Vet du vad Patrik. De flesta niondeklassare vet vad Dantes inferno är för något, i alla fall om de passerat genom mina händer. Dante är en romantisk fjant och Inferno är helvetet i trattform.

Svårare än så var det inte.  

Palme är väl inte död, han är bara lat!

Rubriken är ett citat från en fantastiskt rolig sketch gjord av Lorrygänget och för mig direkt in på dagens ämne; döden.
Fråga mig inte varför men jag läser ofta, med intresse, dödsrunor. Jag har absolut ingen önskan att lämna jordelivet en minut tidigare än nödvändigt utan det handlar nog mer om ett intresse för människor och vem de var. Fast ska man tro det som skrivs i tidningen så är det ingen ände på hur trevliga och goda människor som dör varenda dag. Det verkar rent ut sagt som att otrevliga, elaka, snåla och i största allmänhet ogina typer aldrig dör. Det kanske är ett nöje de verkligen inte vill ge sina medmänniskor eller så  är det helt enkelt så att det som skrivs i dödsrunor friseras till. Kraftigt. Till och med färgas, slingas och permanentas.
Varför är väl inte så svårt att förstå, man drar sig gärna för att tala illa om de döda. Märkligt egentligen eftersom de förmodligen hade kunnat göra något mer aktivt åt det under tiden som de levde. Nåja, det var inte vad jag tänkte orera om. Istället tänkte jag spara er alla tiden och bekymret att pressa fram en skrift över mitt liv och istället författa den själv. Jag har givetvis tolkat den åt er så att inga missförstånd ska uppstå. Att läsa mellan raderna är en fin konst som alla inte behärskar.

"Efter en kort tids sjukdom har XXX lämnat oss familj och vänner ensamma med en stor sorg."
Hon kvävdes till döds av den citron som ständigt bars i munhålan för att säkerställa den rätta nivån av syrliga kommentarer. VI ÄR FRIA!!!

"XXX föddes som äldsta barnet i en familj som med tiden kom att utökas med många syskon. Med många munnar att mätta förde familjen en enkel tillvaro som ändock gav XXX många lärdomar för det vuxna livet."
Föräldrarna skiljde sig och det blev en ofantlig massa ungar till slut. Det var ett djävla liv under tonåren. XXX var snål som en skata och levde efter devisen att allt som ingen vill äta går att fräsa med lök och dänga ner i en paj.

"XXX var en karismatisk och målinriktad person, det märktes redan tidigt."
XXX var obstinat och tjurig och förtryckte redan som barn sin omgivning. 

"XXX hade gott läshuvud och gjorde bra ifrån sig i skolan vilket tillsammans med den starka karisman senare kom att leda till en karriär inom pedagogiken."
XXX var en ondsint typ med ett behov av att förtrycka andra människor. Då passade skolan bra, vem lyssnar på tonåringar när de försöker berätta sanningen om hur de har det?

"På en dans träffade XXX sin blivande livskamrat och de bildade sedan familj som kom att utökas med barn och hus. Trots valet att bilda familj gav XXX inte upp sin karriär utan lyckades med glans kombinera de två."
Glans och glans....kommunal barnomsorg 45 h/v samt barnprogram dygnet runt och mutor.

"XXX var en social person med en stor vänkrets som gärna vände sig till XXX för goda råd och stöd."
Eller helt enkelt inte kom undan då XXX kom dundrande för att köra ner sina moralkakor i halsen på dem vare sig de ville det eller ej. Vissa försökte flytta utan resultat, de spårades alltid upp. Vänskapen med XXX var som att leva i en dikaturstat, ständigt övervakad med ett hot om reprissalier hängande över sig. Egna åsikter undanbedes, det finns ett partimanifest att hålla sig till!

"Hemmet låg XXX varmt om hjärtat som gärna pysslade med allehanda ting rörande den egna gården."
XXX var en av de lataste människor som befolkat denna jord. Snöskottning, ved och allt tungt sköttes av den stackars partnern under tiden som XXX såg på tv eller läste en bok.Om något praktiskt skulle utföras var det under stort gnäll och gälla protester. När barnen blivit tillräckligt gamla att utföra något som helst arbete övertog de skötseln av innesysslorna.

"Sedan barnsben hade XXX en stark gudstro vilket öppnade XXX:s hjärta för allehanda av guds skapelser. XXX engagerade sig också i den lokala EFSföreningen."
Alla utom pingstvänner, missionsförbundare, livetsordare, Jehovas vittnen eller helt enkelt var och en som inte dög. Engagerad, javisst! Man bör ta chansen att gripa makten när man har chansen om det så bara gäller att besluta om inköp av nya psalmböcker. Alltid finns det någon man kan reta upp.

"I trygg förvisning om ett liv efter detta somnade XXX så in i frid i kretsen av sina närmaste. Vi tackar för den tid vi fått."
För säkerhets skull kontaktade vi en exorcist istället för en präst, med tanke på det där livet efter detta alltså. FRRRRRRRRRRRRRRRIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIHHHHHHHHHHHHHHEEEEEEEEETTTT!!!

Den norrländska präriens gudinna....

Ja, det LÅTER otroligt tjusigt, men vad INNEBÄR det egentligen?

Åh, man får en vision av en vacker kvinna med jordnära egenskaper och god självkänsla. Trygg och lugn går hon genom livet, en fast hamn där vilsna själar kan ankra och läkas. En kvinna som vet hur man syltar en sylt, kokar en palt och rullar riktiga köttbullar men också i kraft av sin inre styrka kan passa in på en jetsetfest där alla ytliga människor flockas runt henne och den aura av självklarhet hon utstrålar...
Trodde du ja.
Det ska jag tala om för dig att det betyder en helvetes massa snöskottning. Hela djävla tiden.

Det finns få saker som irriterar mig så mycket som snö. Inte ens Anders Borg med sin töntiga lilla hästsvans gör mig lika rosenrasande som nederbörd i form av snö! Regn är ok, regn är nästan bra eftersom det är helt legitimt att vara inne hela dagen om det regnar, men snö.....
Inte nog att jag måste ge mig ut i den såkallade "friska luften", jag tvingas DESSUTOM att anstränga mig fysiskt för att skyffla undan den! Det kan man ju dessutom ge sig fan på att så fort man har skyfflat klart, BÖRJAR DET OM!!!

Snö tvingar en att ha på sig tjocka kläder, den gör det svårt att ta sig fram och kostar en massa tid och energi. Det finns överhuvudtaget inget som är positivt med snö. Ursäkta, hörde jag någon som klämkäckt sa " Men vintersport är väl kul?!" Nej, det är det INTE!!! Den idiot som uppfann skidor och skridskor borde grävas upp och dödas igen, fast den här gången mycket mer hårdhänt!
Gustav Vasa må ha format Sverige men med facit i hand med alla hemska konsekvenser önskar jag nästan att han åkt vilse mellan Mora och vart fan han nu skulle för att sedan dö en plågsam svältdöd.
Då hade vi kanske sluppit Vasalopp, Tour de ski och alla andra hemska skidtävlingar som upptar värdefull tvtid! För att inte tala om utförsåkning. Människor som frivilligt kastar sig utför djupa stup i nästan 100 km i timmen är uppenbarligen olämpade att föra evolutionen framåt. Ser ni inte parallellen till fjällämlar som kastar sig utför stup?! Jag menar att vi antingen låser in dem eller ser till att ta bort säkerhetsnätet i slutet och låter naturen ha sin gång.

Vem är med mig?!

Ångest ångest är min arvedel, fast liksom vitkålsformad.

Alla människor har saker som de i största allmänhet har lite dåligt samvete över. Ni vet, den där chokladbiten man inte skulle ha men ändå la ner i korgen vid kassan, den extra portionen efterrätt, städningen man faktiskt borde ta tag i med större regelbundenhet osv osv.
I mitt fall består det till stor del av vitkål.

Vitkål är en bra grönsak. Den är nyttig, billig, fiberrik och på alla sätt och vis toppen! Den är också användbar i en mängd maträtter och god som sallad, ja egentligen borde staten tvinga oss att inta vitkål minst en gång om dagen!
Nu är det ju tur att lagen inte föreskriver det, för då skulle jag sedan länge avtjäna ett långt straff.

Jag gillar vitkål, det är verkligen inte där det går fel. Jag köper den också, väljer med glädje ut ett runt och fint exemplar som jag försiktigt placerar i korgen och sedan varsamt bär hem. Därefter placeras den i mitt kylskåp där den/det får ligga i lugn och ro nere i svalen och invänta förruttningsdöden. För det är vad som väntar. Jag VET att jag borde ta tag i det lilla huvudet och strimla upp det men det är själva strimlandet jag drar mig för. Det är så jobbigt! Osthyveln hemma hos min pappa är alldeles utmärkt att strimla med, den bara svischar till så är det klart. Mina osthyvlar, trots att de är tre till antalet, vill inte alls. De drar bara loss några tjocka bitar och slutar sedan att samarbeta överhuvudtaget. Lösningen då är att strimla med kniv men det är ju ÄNNU jobbigare och framförallt blir det inte lika tunna och fina strimlor. Som kronan på verket blir det dessutom fullt med strimmelstänk på arbetsbänken och kanske till och med på golvet. Så då måste man försöka plocka upp dem och det är knepigt att få grepp om dem samt att det, hur noga man än är, alltid är några strimlor man inte ser förrän dagen efter då de torkat fast och så måste man skura loss det. Ni fattar.

Så jag väljer att blunda för det grönvita lilla huvudet som ögonlöst ser så förväntansfullt på mig varje gång jag öppnar svalen. Och för var dag som går kan jag känna hur denna förväntan undan för undan byts ut till en besvikelse som slutar i förakt och hat. Ungefär där någonstans brukar det en gång så krispigt lockande huvudet få stifta bekanskap med den kommunala begravningsbyrån, dvs den gröna majspåsen, och läggas till den sista vilan. Några sista ord får den förstås, i regel är de av typen: "Mamma, det LUKTAL ILLA I MIN NÄSA!!!" (Mitt barn har ett stort intresse för allt som sker i köket men också en ganska kräsen näsa, ruttnande vitkål är ingen höjdare.)
Med ett sting av dåligt samvete och en olustig känsla av att ha förslösat vitkålsliv till ingen nytta går jag sedan med tunga steg till den bruna tunnan och tar farväl.

Alla har vi våra kors att bära och kanske är det mitt att vara en vitkålslustmördare. Jag antar att det hade kunnat vara värre.

Mia Törnblom är INTE en profet!!!

I en mig närstående lokaltidning, dvs den jag får hem i brevlådan, finns en krönikör i ungefär min egen ålder och livssituation. Men där slutar likheterna. Jag tror ibland att jag hatar personen i fråga. Låt mig utveckla.

Personen i fråga verkar inte alls vara ond eller på något vis en dålig människa, snarare tvärtom! Personen är så PK man kan vara och inte nog med det, personen är också PT vilket förstås betyder personlig tränare. Och här börjar det.

Jag vet inte vilka kriterier som krävs för att få skriva krönikor i denna tidning men PK PT:are smäller tydligen högt. Rentutav så högt att läsarna varje vecka kan följa PT:s reflektioner och moralkakor gällande livsföring. Träning, kost, heminredning, barnuppfostran, rasism, vänskap; det finns INGET som inte PT har ett rätt svar på. PT har också lust att hemfalla till det språkbruk jag så raljant redogjorde för i mitt förra inlägg. Det är "finaste XXX" (PT:s barn) och "underbaraste maken" samt "bästaste vännerna".

Detta tillsammans med återkommande redogörelser av den personliga träningen och den personliga utvecklingen som ständigt verkar nå nya höjder GÖR MIG TOKIG!!!
Vecka efter vecka matas jag med mysiga tekoppsförtroenden och "känslan av att slänga sig i snön efter ett tremilapass på skidorna" och varje vecka skrynklar jag i ilska ihop tidningen och tänker på hur mycket jag skulle vilja vrida om PT:s arm tills PT lovar att sluta förpesta min tillvaro med sina glättiga tillrop om "närvaro i vardagen och nyttiga mellanmål till barnen"!

Kära PT, lyssna nu noga! I den verkliga världen där vi andra människor bor, om du lägger ner Mia Törnblomboken så är det nog lättare att se den och när du ändå är uppe kan du slå av den där förskräckliga skivan med delfinpip så du hör vad jag säger, finns det på allvar människor som hatar att träna. Javisst, ibland gör vi det, men inte för något annat än den fåniga drömmen att livet är bättre när man är smal. Vi hemfaller ibland  också åt korkade dieter för att i panik gå ner några kilon till viktiga tillställningar och går sedan glatt upp igen eftersom vi föredrar pommes frites framför ångkokt mangold. Våra barn äter inte morotstavar framför lördagsBolibompa, de äter lösviktsgodis och chips. Vi når inte "flow" och mindfullness på bergstoppar som det tar flera djävla timmar att ta sig fram till.På grund av våra, enligt dig, FELPRIORITERINGAR har vi inte tid.
Nu menar jag allvar PT. Skriver du ETT ENDA ord till om glädjen av att träna tills man nästan kräks eller lyckan av en varm tekopp "med vackraste rosenmönstret" mot handen har du gjort ditt sista hurtiga tillrop i en träningslokal. Jag kommer att söka upp dig, binda fast dig och tvångsmata dig med ister tills du inte ser dina egna fötter. Då får vi se hur roligt det är att träna tills du kräks eller visa dig i en träningslokal!

Så det så.

ps. Ja, såklart är jag så avundsjuk på denna människas livsinställning att jag nästan förtärs av avundsjuka men vilken slags surkärring vore jag om jag helt enkelt bara erkände för mig själv? Istället fortsätter jag läsa, vecka efter vecka, och knycklar i vredesmod tidningen sönder och samman!ds

Riksteatern ger: "Språkpolisen-legitimation tack! eller Superlativens tid."

Jag är ingen språkpolis. Eller jo, kanske en aning då. Framför allt har jag svårt att inte reta upp mig lite lagom sådär på helt meningslösa saker. Det är en del i att vara en surkärring och bör ses som något positivt.

Turen har nu kommit till helt uppenbart vuxna människors språkbruk i den digitala världen. Vad är det som driver personer som mer än väl passerat myndighetsdagen att uttrycka sig som en blandning mellan en barnbok och en tonårings msnkonversation? Jag pratar alltså om det överdrivna användandet av ord och uttryck av typen "finaste vännen", "bästaste pappan", "raraste änglabarnet", "sötaste tekoppen", "gumman"-gärna då i kombination med uttrycket "finns" så att vi får avarten "Finns gumman" som tydligen används för att markera att man stöttar personen i fråga om allt som är det minsta jobbigt.
"Kramizar" är ett annat ord som får mina nackhår att resa sig och då verkligen inte av vällust!

Jag vet inte varför det stör mig så till den milda grad att jag känner att detta förtjänar ett kapitel i mina memoarer men det gör det. Kanske är det den falska bild som dessa uttryck hjälper till att bygga upp; "Här hemma sitter jag med den sötaste lilla prickiga tekoppen i världen, mina barn i sina Me and I pyjamasar ser på Bullerbyn och mannen jobbar på hemmets jämställdhetsplan. Allt är så snuttegulligt och My little Ponys är våra grannar som vi ska ha bästaste knytiset med till helgen!"
Är inte tillvaron nog svår som den är utan att vi behöver lura varandra via Face book och bloggar att allt är så perfekt? För den skull behöver man inte heller fläka ut sig totalt via nätet, vad jag tycker om DET kommer i ett senare inlägg, men någon måtta får det väl ändå vara på denna djävla snuttifiering som breder ut sig likt digerdöden över världen?

Källan till irritationen kan också vara min känsla av att många människor idag fasar åldrandet så mycket att de i ren desperation lägger sig till med ungdomars vokabulär för att stanna kvar i något slags märkligt gränsland mellan ung vuxen och vuxen på riktigt. Hallå världen, have I got news for you; DET ÄR BARA TÖNTIGT! Låt tonåringarna behålla sitt språk för sig själva och använd dig själv av det svenska språk som jag antar i någon form tryckts i dig under din skolgång. Jag är fullständigt övertygad att du äger kunskapen om hur man skriver fylliga korrekta meningar och även besitter en ordbank full av synonymer till ordet "kramiz".
Men alla människor med läs och skrivsvårigheter då, är jag inte lite hård nu? Svar nej. Läs och skrivsvårigheter innebär i regel inga problem att lära sig ord eller forma korrekta meningar. Det är svårt att stava orden men det har jag inga som helst problem att ta, det är oviljan att försöka jag värjer mig emot!

Om 200 år när samhällets snuttats sönder och samman av shabbychickare som inte behärskar mer än treordsmeningar kommer denna text att framstå som en framtidsprofetia som VERKLIGEN förutspådde jordens undergång! Jag kanske till och med kommer att betraktas som en gudinna?!

Word.

Moves like Jagger?

Jag lyssnar alltid på radio när jag kör till och från jobbet, gärna på P4 eftersom jag gillar blandningen av lokalt trevligt småprat och musik som inte direkt ligger på topplistor för tillfället.
Jag vet inte om det har med min kärringstatus att göra men jag antar det.

Iallafall så dök faktiskt en någorlunda modern slagdänga upp denna  morgon i form av Maroon 5s "Moves like Jagger". Såklart har jag inte kunnat undgå att höra den tidigare, däremot hade jag inte lyssnat på texten ordentligt vilket jag nu gjorde.
Gissa om den innehöll intressant analysmaterial!

Här har vi alltså en vuxen man som beskriver sitt uppvaktande av en något motvillig kvinna. Det slutar förstås lyckligt eftersom det visar sig att vad som behövs för att han ska få dra över henne är att röra sig som Jagger. Ursäkta mig, men visst är Mick Jagger en man 60 plus som struttar runt som en tupp och stirrar vildsint omkring sig?
Jag har svårt att se att en ung kvinna som attackeras på dansgolvet av en psykotiskt stirrande och  tuppstruttande Börje 66 år, pensionerad snickare, skulle känna ett OMEDELBART behov av att slita av sig trosorna.

I och för sig kan jag ta fel på den kvinnliga målgrupp som avses, i texten beskriver nämligen den manlige sångaren att kvinnan tycker att han är för ung. Är det i själva verket så att sången beskriver sångarens desperata ragg på en pantertant som i kraft av sin ålder självklart var med på den tiden när Jaggers struttande var det mest attraktiva som fanns? Men varför i all världen sjunger då en ung kvinna tjejdelen av sången? Hade det inte varit bättre med en mogen kvinna i rätt ålder så att textens budskap framgått tydligare?

Det mest intressanta är förstås vad sångaren egentligen menar med "moves like Jagger." Är det struttandet eller någon slags speciella samlagsställningar? Vad vet sångaren i Maroon 5 om det och HUR fick han reda på det? Ringde han upp Mick Jagger och frågade? Eller har han förföljt Mick Jagger och filmat honom? Kanske är det en form av kombination; han struttar runt som en tupp i sovrummet och äntrar sedan sin höna?

Som den surkärring jag är har jag förstås en rätt frostig inställning till den i mitt tycke överdrivna sexualiseringen av samhället. Jag utbyter inte historier med mina vänner om skojiga saker som händer i sovrummet och jag konsumerar inte porr. Därför är det förstås fullt möjligt att jag missat en våg av fjäderfäsex som kan ha svept över världen och står här som ett fån.
Jag kan leva med det, precis på samma sätt som jag kan leva utan fjantiga sånger av detta slag.

Tack för ordet.

En resa börjar med ett steg...

...vilket är så självklart UPPENBART! Jag pendlar mellan att ta till mig av sådana uttalanden och fnysa irriterat. Det gör jag för övrigt rätt ofta, fnyser irriterat alltså.
Det är också anledningen till att jag skapat denna blogg; att dela med mig av mina irriterade fnysningar så att eftervärlden för evigt ska minnas dem. Jag har nämligen insett att jag till skillnad från Zlatan aldrig kommer att vara av sådant intresse för omvärlden att jag ombes att skriva min självbiografi. Inte ens med våld kommer någon att intressera sig för den, även om jag, till skillnad från tidigare nämnda person, faktiskt skulle klara av att skriva den själv. Det är rent ohemult så mycket pengar förlaget skulle tjäna på att slippa betala min spökskrivare men den tanken kommer nog aldrig att slå förlagsvärlden med häpnad.

Otack är världens lön.

Åh, just ja, tanken med bloggen är också att ta ett steg närmare modern teknik. Den skrämmer mig. Den skrämmer mig så till den grad att jag knappt vågar göra ett inlägg på FB av rädsla för att hela systemet ska braka ihop. Modern teknik gör så när jag kommer i närheten. Eller teknik överhuvudtaget. Kopiatorer, datorer, bilar, videokameror, mobiler är egentligen bara saker som väntar på att jag ska närma mig så att de kan gå sönder. De måste se mig som dödsängeln.

Nåja, som medborgare i ett modernt samhälle måste man lära sig handskas med det som omger en. Detta är mitt första steg. Eller vänta, jag har faktiskt lyckats lägga till folk i en FBgrupp! Som någon annan skapat. Efter att min sambo pekat och sagt "Där står det lägg till." Nåja.
Jag har än så länge misslyckats med att förstå hur jag ställer in layouten och redigerar min profil. Ärligt talat, det finns en massa knappar man kan trycka på i sidomenyer och annat men jag begriper överhuvudtaget ingenting. Förhoppningsvis lär jag mig med tiden att förstå hur man gör, fram tills dess stannar detta mellan dig och mig läsare, i annat fall är du dödens lammunge!