Alla människor har saker som de i största allmänhet har lite dåligt samvete över. Ni vet, den där chokladbiten man inte skulle ha men ändå la ner i korgen vid kassan, den extra portionen efterrätt, städningen man faktiskt borde ta tag i med större regelbundenhet osv osv.
I mitt fall består det till stor del av vitkål.
Vitkål är en bra grönsak. Den är nyttig, billig, fiberrik och på alla sätt och vis toppen! Den är också användbar i en mängd maträtter och god som sallad, ja egentligen borde staten tvinga oss att inta vitkål minst en gång om dagen!
Nu är det ju tur att lagen inte föreskriver det, för då skulle jag sedan länge avtjäna ett långt straff.
Jag gillar vitkål, det är verkligen inte där det går fel. Jag köper den också, väljer med glädje ut ett runt och fint exemplar som jag försiktigt placerar i korgen och sedan varsamt bär hem. Därefter placeras den i mitt kylskåp där den/det får ligga i lugn och ro nere i svalen och invänta förruttningsdöden. För det är vad som väntar. Jag VET att jag borde ta tag i det lilla huvudet och strimla upp det men det är själva strimlandet jag drar mig för. Det är så jobbigt! Osthyveln hemma hos min pappa är alldeles utmärkt att strimla med, den bara svischar till så är det klart. Mina osthyvlar, trots att de är tre till antalet, vill inte alls. De drar bara loss några tjocka bitar och slutar sedan att samarbeta överhuvudtaget. Lösningen då är att strimla med kniv men det är ju ÄNNU jobbigare och framförallt blir det inte lika tunna och fina strimlor. Som kronan på verket blir det dessutom fullt med strimmelstänk på arbetsbänken och kanske till och med på golvet. Så då måste man försöka plocka upp dem och det är knepigt att få grepp om dem samt att det, hur noga man än är, alltid är några strimlor man inte ser förrän dagen efter då de torkat fast och så måste man skura loss det. Ni fattar.
Så jag väljer att blunda för det grönvita lilla huvudet som ögonlöst ser så förväntansfullt på mig varje gång jag öppnar svalen. Och för var dag som går kan jag känna hur denna förväntan undan för undan byts ut till en besvikelse som slutar i förakt och hat. Ungefär där någonstans brukar det en gång så krispigt lockande huvudet få stifta bekanskap med den kommunala begravningsbyrån, dvs den gröna majspåsen, och läggas till den sista vilan. Några sista ord får den förstås, i regel är de av typen: "Mamma, det LUKTAL ILLA I MIN NÄSA!!!" (Mitt barn har ett stort intresse för allt som sker i köket men också en ganska kräsen näsa, ruttnande vitkål är ingen höjdare.)
Med ett sting av dåligt samvete och en olustig känsla av att ha förslösat vitkålsliv till ingen nytta går jag sedan med tunga steg till den bruna tunnan och tar farväl.
Alla har vi våra kors att bära och kanske är det mitt att vara en vitkålslustmördare. Jag antar att det hade kunnat vara värre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar