Jag känner att tiden kommit till att på allvar ta sig an miljöproblemen. Jag menar då inte global uppvärmning utan det elände som naturen ställer till med genom att egentligen existera och breda ut sig överallt. Hur mycket plats kan egentligen naturen få ta i det moderna samhället? Visst kan det vara trevligt med en gräsplätt här och där men det enda naturen egentligen ger oss är utrymme för motionärer att uttöva sina perversa intressen för att flåsa runt, tillfällen för samvetslösa skurkar att utnyttja utländska bärplockare och en stor mängd otäcka djur som bara väntar på ett tillfälle att komma åt oss.
Fanns inte naturen skulle vi heller inte ha de ovan nämnda problemen.
Jag kan lova att det inte är lätt att vara i nationens tjänst i denna fråga, vi som vågar se sanningen är en minoritet i detta friskluftsberoende och djurälskande land. Märkligt nog verkar svenskarna inte vurma för bärplockarnas villkor i samma utsträckning. Nå, iallafall är det är rent utav farligt att vara emot djur och natur. Stora frihetshjältar lever i regel under hot och riskerar sina liv för kampen, självklart gör även vi naturhatare detsamma. Och jag lovar att naturen gör vad den kan för att komma åt oss.
Det började förmodligen långt tidigare, ändlösa turer i bärskogen som barn och en fanatisk jägare till far gav mig mer än väl den beskärda del natur jag ville ha långt innan vuxenålder. Lägg på det ständig vinteridrott i form av skidor eller skridskor under grundskoletiden så har vi en början. Ett missnöje med utevistelse hade alltså redan funnits under en lång tid när jag förstod att jag var en konspiration på spåren. Under en joggingtur som jag av någon anledning gett mig ut på, förmodligen hade jag en livskris jag inte var medveten om, lyckas jag med konststycket att både bli utstirrad av en otäck älg och jagad av en ilsken rovfågel. Slumpen? Skulle inte tro det.
Självklart var det en varning a la maffian att jag skulle passa mig, de såg min potential som ledare för motståndsrörelsen och beslöt sig att stämma i bäcken. Det skulle de inte ha gjort. Nu engagerade jag mig på allvar genom att BARA köra dieselbil av äldre modell, okontrollerat eldande av skräp i majbrasor, konsekvent vägran att handla ekologiskt samt att i alla möjliga sammanhang baktala naturen allt vad som gick.
I somras förstod jag att naturen beslutat sig att ta i med hårdhandskarna. Vid ett besök på Lycksele djurpark gick det upp för mig att södra Sverige befolkas av otäcka klövdjur som kron och dovhjort, vildsvin samt i Härjedalen VILDLEVANDE myskoxar! Hallå!!! Jag kände mig rentutav provocerad av tanken att dessa vidriga bestar får härja runt som de vill i de sydliga skogarna! När detta samlade anhang av ondska(jag tänker på dem ungefär som ringvålnaderna i Sagan om Ringen) förstod att jag upptäckt deras hemlighet blev det livat. De blängde och muade, skrapade med klövar och betedde sig på alla vis hotfullt. Jag stod modigt kvar men förstod att kampen nu hade börjat på allvar.
Hösten och vintern har efter det kantats av djur som på allehanda sätt har försökt attackera mig i någon slags självmordsanda. Tack och lov har de ännu inte klurat ut hur man gör bomber, istället försöker de kasta sig framför fronten på min bil för att stoppa mig. Katter, fåglar, renar, rådjur, älgar- till och med motionärer utan reflexer har gjort sitt yttersta för att ersätta min frontstjärna med en portion av sitt eget kallskurna. Motionären är kanske inget regelrätt djur men med tanke på hur fördummad man verkar bli av motion så klassar jag dem som någon slags halvapor tills vidare.
Trots detta har jag inte gett efter en tum. Kom igen då naturen, jag är inte rädd!
Bring it on.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar