-Kom nu då!- Vaddå? –Barnprogram i TV 2!

Visst var det fantastiska tider när detta var det lockrop som kallade Svea rikes barn till vila framför apparaterna, som var tjocka som elefantben, och gav Svea rikes samlade föräldrakår en stunds lugn och ro. I en kvart eller så, ty detta hände sig på den tiden då tv sändes i endast två kanaler som inte intresserade sig för barn som konsumenter, så friden var kortvarig.

Jag har vaga minnen av en vattenfärgstecknad lindansande ballerina som jag tror visades i samband med lockropet men helt säker är jag inte eftersom det, som jag tidigare antytt, hände för mycket mycket länge sedan.

Det spelar ingen roll eftersom det ändå var hundratusen gånger bättre än dagens barnprogram. Tro mig, efter att i snart fyra år ha hållits fången av Barnkanalen i SVT:s regi vet jag vad jag talar om.
Lågvattenmärkena har varierat genom åren men helt oförglömliga, hur mycket man än försöker, är till exempel ”Drömmarnas Trädgård”, ”Charlie Björn”, ”Hemma hos Vicky” och ”Småpotatis.”  Jag sparar min beskrivning och analys av dessa program till ett senare inlägg, nu ska vi prata BRA barnprogram.

Svenska Sesam-helt underbart! Jag kommer inte ihåg så mycket mer än att handlingen kretsade kring primadonnans försvunna tiara och att vaktmästaren hette Pom Pom och hade basker. En brun. Men det var ändå fantastiskt!

Staffan Westerberg, ett måste för alla barn födda under proggens tid! Åh vilka goda minnen jag har av den stora pannkakan, lille Vilse, den kapitalistiske Storpotäten, Lillstrumpa och alla de andra som jag verkar ha glömt. Man lärde sig verkligen något om livet av budskapet i dessa skapelser, tyvärr var nog de flesta barn lite för mycket barn för att förstå vad.

Stopp där! Jag ser nog hur du drar in luft för att börja yla om förstörda barndomar, åratal av KBT för sockfobi och pannkaksnoja osv osv. Men vet du vad. Håll käften och skärp dig. Vi pratar om dockor tillverkade av strumpor och träslevar, två av världens mest ofarliga prylar. Lägg av.

Nisse och Klara, syskon som tillverkats av stoppade nylonstrumpor, som INGEN märkligt nog någonsin klagat på överhuvudtaget trots den tidigare nämnda sockfobin, och bodde i ett klädskåp. En gång gjorde en av dem ett monster av med reflexögon som den andra blev rädd för, GRYMT tät och bra handling som gav mig samma gåshud varje gång!

Jalle, Julle och Julius. Små gubbar som skulle åka till Norrköping. För tjyvingen!  Varför och hur det gick har gått förlorat i minnets dimhöljda dalar. Men garanterat slog det Charlie Björn med hästlängder!

Doktor Snuggles, åh så bra du var! Ditt talande paraply, din arga hushållerska Beata som förärades med hjälpredan Matilda Järndotter vars högsta önskan var att få ett hjärta…

För att inte tala om Grävlis, den sura grävlingen och den ostfixerade råttan Norpan, vilka karaktärer! Sedan var det ju det där med Kosmoskatten, den rymdlevande kamelen Puckli och drömfåren. Som barn var det inget märkligt med det hela, som vuxen gick ett ljus upp när det visade sig att serien skapades i Holland. Det var hursomhelst jättebra och innehöll inte sjungande småpotatisar som bor på månen.

Jag menar, hur skulle det kunna finnas småpotatisar på månen?! Där bor ju redan Puckli och drömfåren!