I en mig närstående lokaltidning, dvs den jag får hem i brevlådan, finns en krönikör i ungefär min egen ålder och livssituation. Men där slutar likheterna. Jag tror ibland att jag hatar personen i fråga. Låt mig utveckla.
Personen i fråga verkar inte alls vara ond eller på något vis en dålig människa, snarare tvärtom! Personen är så PK man kan vara och inte nog med det, personen är också PT vilket förstås betyder personlig tränare. Och här börjar det.
Jag vet inte vilka kriterier som krävs för att få skriva krönikor i denna tidning men PK PT:are smäller tydligen högt. Rentutav så högt att läsarna varje vecka kan följa PT:s reflektioner och moralkakor gällande livsföring. Träning, kost, heminredning, barnuppfostran, rasism, vänskap; det finns INGET som inte PT har ett rätt svar på. PT har också lust att hemfalla till det språkbruk jag så raljant redogjorde för i mitt förra inlägg. Det är "finaste XXX" (PT:s barn) och "underbaraste maken" samt "bästaste vännerna".
Detta tillsammans med återkommande redogörelser av den personliga träningen och den personliga utvecklingen som ständigt verkar nå nya höjder GÖR MIG TOKIG!!!
Vecka efter vecka matas jag med mysiga tekoppsförtroenden och "känslan av att slänga sig i snön efter ett tremilapass på skidorna" och varje vecka skrynklar jag i ilska ihop tidningen och tänker på hur mycket jag skulle vilja vrida om PT:s arm tills PT lovar att sluta förpesta min tillvaro med sina glättiga tillrop om "närvaro i vardagen och nyttiga mellanmål till barnen"!
Kära PT, lyssna nu noga! I den verkliga världen där vi andra människor bor, om du lägger ner Mia Törnblomboken så är det nog lättare att se den och när du ändå är uppe kan du slå av den där förskräckliga skivan med delfinpip så du hör vad jag säger, finns det på allvar människor som hatar att träna. Javisst, ibland gör vi det, men inte för något annat än den fåniga drömmen att livet är bättre när man är smal. Vi hemfaller ibland också åt korkade dieter för att i panik gå ner några kilon till viktiga tillställningar och går sedan glatt upp igen eftersom vi föredrar pommes frites framför ångkokt mangold. Våra barn äter inte morotstavar framför lördagsBolibompa, de äter lösviktsgodis och chips. Vi når inte "flow" och mindfullness på bergstoppar som det tar flera djävla timmar att ta sig fram till.På grund av våra, enligt dig, FELPRIORITERINGAR har vi inte tid.
Nu menar jag allvar PT. Skriver du ETT ENDA ord till om glädjen av att träna tills man nästan kräks eller lyckan av en varm tekopp "med vackraste rosenmönstret" mot handen har du gjort ditt sista hurtiga tillrop i en träningslokal. Jag kommer att söka upp dig, binda fast dig och tvångsmata dig med ister tills du inte ser dina egna fötter. Då får vi se hur roligt det är att träna tills du kräks eller visa dig i en träningslokal!
Så det så.
ps. Ja, såklart är jag så avundsjuk på denna människas livsinställning att jag nästan förtärs av avundsjuka men vilken slags surkärring vore jag om jag helt enkelt bara erkände för mig själv? Istället fortsätter jag läsa, vecka efter vecka, och knycklar i vredesmod tidningen sönder och samman!ds
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar