Dum, dummare, dummast.

Det finns tillfällen i livet då man mer än andra gånger förundras över den samlade bristen på hjärnkapacitet hos medmänniskor. Ett sådant tillfälle är till exempel när man är gravid och gått över tiden och varenda människa som på något ytligt vis är bekant med en tar för självklart att det ska vara uppskattat att de visar intresse för det faktum att man ännu inte fött. Ett annat tillfälle är när man besöker sin barnmorska för kontroll och man får beskedet att tillväxtkurvan stannat av så man ska få åka på en liten liten liten extrakontroll bara för säkerhets skull men nog är det hemskt att man ska behöva köra själv ända till den stora staden när man är så gravid! Skulle inte mannen kunna åka hem från jobbet och hämta en hemma, skjutsa in en, skjutsa tillbaka och sedan åka på jobbet igen? Jodå, om man tycker att det är värt att lägga två timmars extra körtid plus sexton extra mil för att en undersökning som ska ta bara en "yttepyttestund!" Nej kära läsare, som synes så är inte min barnmorska och jag riktigt på samma våglängd. Jag är inte så mycket för vuxna människor som använder ordet yttepyttestund. Nåja.

Dagen efter kom och med det undersökningen som gjordes med ultraljud och gick hur bra som helst förutom att den blev väldigt försenad på grund av omständigheter inne på förlossningen som jag såklart inte har med att göra utan lugnt accepterade gick före mig. Det var ju bara en till sak som läkaren ville och det var ju att jag skulle göra ett CTG. Bara för att liksom. Det skulle göras inne på förlossningen så där hamnade jag med en barnmorska som flinkt spände fast allt och käckt säger att jo, ja då skulle jag sitta där iallafall en 30 minuter då. 30 minuter?! För en liten rutinkontroll?! Det ifrågasatte jag genast och för övrigt höll min parkeringstid på att gå ut och hur länge skulle jag egentligen vänta? Ja iallafall så skulle det nog ta en timme innan överläkaren kom förbi. ÖVERLÄKAREN?! Jo, alltså läkaren som gjort ultraljudet var ju oroad över att mitt barn rörde sig för lite så överläkaren hade ringts in. Men nu skulle jag bara slappna av och sitta still, var det något var det bara att ringa på klockan! Och så försvann hon. Och där satt jag.

Jag vet inte riktigt vad man lär sig på barnmorskeutbildningen som så, men en massa om att hjälpa folk att föda barn förstås. Vad man däremot inte verkar lära sig är normalt djävla folkvett som att inte slänga ur sig att en läkare misstänker att något är fel med barnet, framförallt inte till patienter vars journal man tagit upp på datorn där det klart och tydligt står att förlossningen nummer ett höll på att sluta mycket mycket illa på grund av okunskap hos personalen samt att graviditet två och tre slutade långt efter den magiska tolv veckorsgränsen med det tråkiga beskedet "Det är något som inte stämmer med ditt barn" och sen galoppera iväg. För där satt jag med tusen frågor och den nuförtiden något kuvade panikångesten skenande genom huvudet på ett sätt som jag knappt sett maken till inte ens under dess glansdagar! Och parkeringstiden hade gått ut. Och sambon satt på sitt jobb och väntade på att bli hämtad för lunch. Och jag har redan ett barn som är friskt och starkt och levande och kanske var det väldigt oförmätet av mig att tänka och tro att jag skulle ha turen att få uppleva att bli mor till ännu ett sådant barn, rent utav otacksamt faktiskt med tanke på hur många som aldrig får uppleva det jag fått. Och ändå så öppnar sig marken under mig och allt skälver i denna sekund som är både förbi och en evighet i samma andetag samtidigt som jag verkligen försöker komma ihåg vilket telefonnummer som ska användas för att SMSparkera då jag föragligt nog lagt i mynt som nu alltså inte räcker till. Och parkeringsböter vill man ju inte ha!

Jodå, det ordnade sig. Sambon kontaktades, ordnade med parkeringen och kom upp till undersökningsrummet i samma sekund som jag släpptes lös av den käcka barnmorskan som glatt konstaterade att en annan doktor sagt att värdena var bra och inget var onormalt. Det var ju för väl. Men hur djävla dum får man egentligen bli? Och hur ännu mer dum i huvudet var den första läkaren som tyckte att det var helt okej att inte berätta att något kanske var fel? Och när hade hon tänkt göra det? Eller var det barnmorskans jobb? Överläkarens?

Vad gäller de hemska människor som nämns i början av texten, de som anser att kommentaren "Men har inte du fått än?!" är helt berättigad eller ställer den ytterst obegåvade frågan "Men tycker du inte att det är dags snart?" eller ska berätta historier om vänners vänner vars barn med en hårsmån undgått döden i samband med att man gått över tiden kommer jag att statuera ett exempel med nästkommande sådan. Jag säger inte att jag tänker utöva fysiskt våld med ett trubbigt föremål men möjligheten finns.

Moment 22

Moment 22 är en roman skriven av Joseph Heller. Den berättar historien om några amerikanska flygsoldater under andra världskriget men används oftast som ett uttryck för att man kritisera byråkrati och DET är verkligen det jag vill med detta inlägg!!!

Har i nära två månader försökt nå försäkringskassan för att diskutera några frågor rörande den väntande föräldraledigheten. Ja, jag har inte direkt nämnt det här förut för dig läsare men jag säger det nu. Om ungefär en vecka är det dags och det ska väl bli trevligt antar jag. Om det inte blir som sist, men det är en annan historia. Fokusera på det här nu.
 Det har inte alls gått bra att nå försäkringskassan då det varit så mycket kö att jag inte ens hamnat i kön utan fått lyssna till ”Var god försök igen senare.” och sen luren i örat.  Slutligen mailade jag och fick ett svarsmail där det stod att de hade mycket att göra och skulle svara sen. Nära två veckor senare kommer svaret att jag måste ringa Kundcenter om dylika frågor. Idag, IDAG nådde jag Kundcenter som visar sig ha installerat ett nytt snajsigt bokningssystem där jag bara behöver SÄGA vad jag vill prata om och inte knappa in siffror. Efter att på ett mycket övertydligt vis uttalat "FÖRÄLDRALEDIGHET" ett par gånger hamnade jag slutligen rätt. Fast ändå fel. För Kundcenter kan inte boka ett möte åt mig med lokalkontoret, det måste jag göra själv. Men jag kan inte ringa dit eftersom alla samtal och bokningar ska ske genom Kundcenter. Som inte får boka möten för lokalkontorets räkning. Istället uppmanades jag att ”kila in på mitt lokalkontor” och boka en tid. Ifall någon handläggare hade tid att ta emot bokningen eftersom de egentligen bara tar emot bokade ärenden.

Med en viss volym på rösten upplyste jag nu den stackars människan i andra änden av luren om hur långt det faktiskt är mellan mitt arbete, min bostadsort och mitt lokalkontor. ”Oj, jaha, du måste bo i Norrland alltså?” SVAR: JA!!!
Snäll som hon var ordnade hon då så att en handläggare från lokalkontoret FÖRHOPPNINGSVIS ska ringa upp mig. Om de har tid alltså. Har de inte tid så ringer de inte. Men hon TRODDE att de skulle ha tid och försökte verkligen formulera mailet så att de inte skulle låta bli. Någonstans i hjärtat har jag ändå haft en plats reserverad för tilltro till systemet. Nog har jag sett närstående och bekanta malas tufsiga av klumpiga regelverk och konstiga systemfel men på något vis har jag ändå velat behålla tron på att EGENTLIGEN så fungerar systemet okej och allt kommer att bli bra. Men nej. Det är inte bra och det kommer det inte heller att bli innan någon ser till att vi har myndigheter som arbetar efter någon slags djävla rim och reson! Handläggaren jag talade med lät mig förstå att hon själv var skeptisk till hur systemet fungerar och jag lider med denna okända människa som jag aldrig träffat; hur känns det att dagarna i ända sitta fastkedjad på sin arbetsplats och ta emot samtal från desperata människor? Och inte kunna svara på varför systemet fungerar så värdelöst som det gör?

Den rara människan på Kundcenter uttryckte också en viss tvekan inför mitt önskemål att vilja träffa en lokal handläggare och ställa mina frågor till denne då lokalkontorens personal enligt henne inte alltid har så bra koll på vad som gäller och rentutav skulle kunna ge mig FEL information och därmed mer problem än vad jag redan haft. MEN KÄRA NÅN!!! Om inte ens medarbetarna tror på sin organisation,hur ska då medborgarna kunna göra det?! Min enda tröst är att jag iallafall är religiös och tror på saker som liv efter döden, Jesus och mirakel. Det är ju möjligt att även Försäkringskassan en dag kanske lyckas prestera något slags resultat så man törs ringa dem igen. Kanske.

Äta ni, laga vi. Eller något liknande.

Det finns få saker jag tycker är så tråkigt som geografiska fakta. Eller jo, det finns säkert massor med saker. Men just geografi är rätt tråkigt och under min grundskoletid hade jag mycket svårt att se poängen med det hela. Det fanns någon fjantig ramsa om svenska vattendrag som gick just så: "Äta ni, laga vi" men om det är vattendrag i Hälsingland det gäller eller våra största älvar låter jag vara väldigt osagt. Fjantigt hursomhelst! Större delen av mellanstadiet tycker jag förstördes av ändlösa prov i geografi som jag helst bara ville slippa och faktiskt på rent rebellmaner inte heller genomförde. Jag vägrade helt enkelt fylla i dem för det var så sjukt tråkigt, meningslöst och löjligt. Trots detta så vidhöll min klassföreståndare att det gick väldigt bra för mig i alla ämnen. Det var verkligen inte sant då både geografin och framförallt matematiken var en katastrof men det är en annan historia. Jag lärde mig iallafall hjälpligt mycket saker för att veta detta; Syrien ligger INTE i USA. Inte på något som helst vis så kan man säga att Syrien är placerat ens i närheten av Amerikas förenta stater vilket jag vet trots min brist på kunskap om geografi.

Uppenbarligen så är jag ändå mer kunnig än till exempel USA:s president och hans utrikesminister som anser att USA ska dundra in i Syrien och ställa saker till rätta då Syrien är ett hot mot USA. Hur då frågar jag mig, hur då? Nej, det är verkligen inte okej det som verkar pågå där med en regering som använder nervgiftsgas mot sitt eget folk. Det är sjukt och otäckt och FN och Säkerhetsrådet borde absolut se till att pallra sig dig och aktivt stötta folket och motarbeta sådana där djävla dumheter! Men inte enskilda länder som USA som egentligen bara vill dit och ha någon slags kukmätartävling med regimen. Alternativt stötta den om regimen har något USA vill ha, det kan man aldrig så noga veta har jag lärt mig. Det är ju så att de äntligen packat sig hem från Irak, är på väg att lämna Afghanistan utan att egentligen riktigt ha koll på vad exakt de gjort där, och just som man började tro på en bättre framtid för USA:s del så slår de då till med denna fantastiska uppvisning i dumhet. Jag vet inte jag men jag TROR ju att Syrien, om det finns några planer på världsherravälde, skulle försöka inta de närliggande länderna innan de kastar sig iväg över vattnet mot USA. Men som vi säger i min familj; vad vet en ko?

Håll käft, håll käft, håll käft håll käft håll käft!

Nej men Surkärringen, DET var väl inte ett så trevligt sätt att inleda en konversation med sina läsare? Nja, men om du hade velat läsa en trevlig blogg med mysig känsla så tror jag att du surfat in på "Underbara Clara" eller något sådant för länge sedan. Intet ont sagt om Clara, hon verkar vara en fantastiskt kreativ person med sina pyssliga tips och snygga kläder. Jag har till och med följt hennes blogg ett tag men förgicks av avundsjuka varenda gång jag läste så det fick vara.
Rubriken är dessutom en låttitel av gruppen nånting nånting som jag inte minns vad de heter och sången handlar om nånting nånting som leder fram till refrängen som går ordagrant som titeln lyder. Då går det faktiskt utmärkt att också använda den utan att för den skull avse någon särskilt mottagare. Nu råkar ju jag ha en tanke med vilka som ska ta åt sig, men DET hör väl ändå inte hit?!

Det är nog bäst att jag förklarar mig innan det blir mer förvirrat här. Jag är förälder och har en sådan varit sedan ungefär fem år tillbaka. Sedan den dagen det vackraste barnet i världen lades till mitt bröst och jag mötte hennes blick för första gången har jag lärt mig två saker; skenet kan bedra och folk som inte har en aning om saker har en ful ovana att ge goda råd som de helt enkelt kan ta och köra upp någonstans där solen inte skiner.
För så här visade det sig vara, det vackra barnet var förvisso vackert och i besittning av många egenskaper jag bara kunnat drömma om att min avkomma skulle få men också i total avsaknad av sömnbehov.

Nattningen som av andra föräldrar, barnmorskor, böcker och tidningar beskrevs som en rofylld och kärleksfull stund, ja kanske rentutav den BÄSTA på hela dagen, visade sig vara ett svettigt maraton med Lars Norenångest där barnet skrek och grät för full hals under tiden som den alltmer desperata modern vandrade fram och tillbaka med barnet över golvet och funderade på muntra saker som inte lämpar sig i tryck. Minst två timmar, ibland tre, tog det innan lugnet la sig ett par timmar och barnet åter vaknade för ett nattpass. Sen några timmar till innan det var dags att vakna för dagen och ägna hela dagen åt att bära barnet även då eftersom det gallskrek om det på något vis förvisades till någon annan plats än mors famn. Att sova på dagen mindes modern var något som barn tyckte om. Icket moderns barn. Samma procedur som på kvällen föregick att barnet skulle sova några ynka minuter innan det återigen vaknade och vrålade så moderns trumhinnor och nerver sprack.

Kort sagt; min avkomma hatar att sova och har så gjort sedan födseln. Dag, kväll eller natt spelar ingen roll, inte heller insomningsmetod. Det har burits, vaggats, buffats, dragits i vagn, extra kvällsmål, mjölkfri kost, mörkt sovrum, ljust sovrum, metod 1-00 prövade hit och dit, sjungits, vyssjats, ignorerats och tja det mesta utom att slå barnet medvetslöst mot en vägg eller ge det sömnmedel. Men allting annat har prövats. Utan resultat.
Trots denna uppenbara brist på sömn har barnet också alltid varit äckligt morgonpiggt och gärna börjat kvittra efter femtiden på morgonen. Numer när barnet är lite äldre så sover det i regel till efter 06 och skriker inte vid nattningen men somnar inte utan vidare och tar en timme eller två i anspråk för proceduren.

Och en sak har jag lärt mig; människor har en tendens att tro att man som drabbad av detta inte vänt ut och in på sig själv för att lösa problemet. "Nej men har du prövat att bla bla bla bla?" Håll käft håll käft, håll käft håll käft håll käft!!! Hur djävla dumma är egentligen människor? Tror de att man på allvar tyckt att de senaste fem årens tidsinvestering i en tjurig unge varit upplyftande eller inte inser det orimliga i att detta ska ta så mycket tid? "Oj, jaha, är det inte så att kvällarna hos alla andra familjer kretsar runt att kämpa med barnet som vägrar somna och därför slukar all tid efter 19.30? Det visste inte jag!"

Min enda tröst är att framtidens äldreomsorg kommer att vara så usel att mitt barn kommer tvingas vårda mig hemma. Då ska vi se vem som skrattar sist!

Men DET får man väl inte säga i det här djävla landet längre!

Jag hatar biskvier och nötbottnar! Sådärja, nu var det sagt! Och det var liksom egentligen hela slutpoängen med det här inlägget så riktigt hur jag tänkte nu, det har jag ingen aning om.

Nåväl. Jag har noterat att jag legat rätt lågt på bloggfronten under sommaren, i själva verket har det inte producerats en rad, och så kan vi ju verkligen inte ha det! För det är ju inte som så att det inte finns saker jag retar mig på något fruktansvärt, snarare har det nog suttit i att ork att formulera sig har varit svårt att skrapa ihop. En relativt lång semester senare har jag dock lyckats samla mig så pass att jag återigen kan börja formulera i skrift vad jag ogillar och irriterar mig på!

Rubriken är ett försök att vara rolig och antyda att jag är en vit kränkt hen som tycker sig ha rätt att säga underliga saker om invandrare men vill slippa bli anklagad för att vara rasistisk och därför klämmer in med något slags försvarsargument i form av rubriken. Otroligt märkligt beteende faktiskt. Det är som personer som lägger upp saker på Ansiktsboken som inleds med: "98 procent av mina vänner kommer inte att våga dela det här" eller liknande dumheter. Ursäkta, men hur kan du som delar det veta detta så exakt? Om du inte är synsk förstås och i FÖRVÄG kunnat utläsa resultatet och göra en matematisk beräkning och fördelning av resultatet i procent? Hursomhelst, sluta dela sådant där skräp! Du framstår som en tönt. Utan räkneskills.

Biskvier och nötbottnar då? Jo, det är nog i särklass de mest vedervärdiga bakverk som går att skaka fram ur ett ordinärt bageri. Jag vet att många menar att det är så fantastiskt gott men nej, det är det inte alls! Något annat som inte är särskilt gott är mazariner men det är väl ändå på något vis uthärdligt att äta till skillnad från mandelkubb som jag inte begriper hur man kan stoppa in i truten! Usch och fy!

Ajöss och tack för fisken!

Rubriken är titeln på en bok av science fictionförfattaren Douglas Adams och ingår i en serie böcker populärt kallade "Liftarens guide till galaxen. Den handlar om ganska många saker men i huvudsak om Arthur Dent, den enda människa som överlever jordens undergång då ett gäng rymdvarelser beslutar sig för att utplåna jorden som ligger i vägen för deras tänkta rymdautostrada. Delfinerna visar sig vara ett gäng sluga rackare som hela tiden haft koll på universum och hinner också ge sig av innan det smäller och efterlämnar just det meddelande som sedan givit namn till boken; Ajöss och tack för fisken.

Ungefär som delfinerna måste ha känt sig när de förstod åt vilket håll det barkade kände jag mig igår när jag via min arbetsplats fick ta del av min kommuns tilltänkta sparförslag för skola och barnomsorg. Förvaltningen till vilken jag sålt min själ går något ohemult med underskott och nu var det dags att anpassa kostymen! Igen. För vilken gång i ordningen jag hör det här vet jag inte men just denna gång blev känslan av undergång mycket tung. Där satt vi och fick se ett bildspel som förvaltningen så käckt svängt ihop för att på ett informativt sätt tala om för oss att det arbete som långsamt bryter ner oss alla bara kommer att bli sämre och sämre. Större grupper, mindre personal och ändå ska vi öka kvaliteten och måluppfyllelsen. För det går om man vill eller åtminstonde om man är en tjänsteman på ett kontor som knappt sett ett barn eller en ungdom sedan 1982 och inte har någon som helst uppfattning om vad det kräver att ta hand om eller utbilda dylika.

Och något hände i mig. Jag blev inte bara arg, jag blev ursinnig. Jag blev till slut så rosenrasande att jag reste mig och gick eftersom jag kände ett påfallande starkt behov av att skrika, svära och slåss vilket inte är helt PK i arbetsrelaterade sammanhang, iallafall inte i läraryrket. Senare samma kväll mötte jag en folkvald politiker från vår barn och grundskolenämnd som var så oförskämd och icke villig att ta ansvar för det fattade beslutet att jag starkt funderar på att skriva en mer offentlig insändare gällande min kommuns folkvalda politikers bemötande av väljare och inte bara hacka sönder hen i anonym bloggform. Jag återkommer alltså eventuellt i ärendet.

Nåväl. Där satt jag och kände livet falla sönder. Och tänkte på alla de timmar jag suttit i skolan och önskat att någon lärare frågat mig hur jag egentligen mådde. Frågat hur det egentligen fungerade i mitt hem.  Alla de goda pedagoger som trots sin tystnad hjälpte mig att orka vidare mot ett stabilt vuxenliv där jag och inte dysfunktionella föräldrar fattade besluten. Mitt eget beslut att välja bort mitt drömyrke teatern för att bli lärare och göra skillnad på riktigt, inte bara roligt för egen del. Alla dessa timmar jag la på studier, utan hjälp från vuxna hemma, för att nå lärarutbildningen. Alla dessa oändliga timmar med den förhatliga matematiken som jag inte kunde behärska men som jag så förtvivlat behövde för att komma in på lärarutbildningen. Alla tårar och all sorg och rädsla inför att inte lyckas med matten och ta mig fram till målet; att vara en del av skolsystemet och finnas där för de som behöver en vuxen som frågar hur det är. Det tänkte jag på under tiden som rektorn tryckte fram bild efter bild, den ena käckare än den andra, som alla tutade ut budskapet att saker och ting löser sig bara man visar god vilja och ser möjligheter istället för hinder och hur det känns beror på mig och min reaktion och att spara 100 miljoner har väl ingen dött av?

Nej just det. Ajöss och tack för ta mig fan ingenting.

Kära läsare! Händelsen i sig gjorde mig så sjukt upprörd att jag inte ens kom ihåg att trycka på publicera detta inlägg förrän nu, fyra månader senare. Då är man allt bra upprörd och sur!Härligt!

Hackat eller malet?

Bor man i USA spelar det tydligen ingen roll eftersom allt i matväg finns att köpa i färdig form oavsett om det är hackat, malet, finskuret och alla andra termer som finns för att fördela matprodukter.

Veckan har bjudit på så kallad VAB, dvs Surkärringen har stannat hemma med det sjuka barnet. Det passar förstås er underteckande alldeles utmärkt då hon som vi alla vet är av en ganska lat natur och inte skäms det allra minsta för att avkräva staten på pengar istället för att förtjäna sitt eget uppehälle. Mindre trevligt har varit det sjuka barnets intresse av att tilltvinga sig familjens bärbara dator för att titta på barnprogram av allehanda slag då barnet räknat ut att det finns gott om sådana möjligheter. Dagens barn är alltför smarta och det egna barnet i fråga har till och med lärt sig att starta webbläsaren och skriva in adressen till Svt barn. Inlägget skulle kunna handla om moderna barns ITkompetens men det tar vi en annan gång då konsekvenserna av just ett modernt barns ITkompetens gav vid handen att Surkärringen förpassades till att roa sig med tv. Jag vet inte hur många av er läsare som tvingats titta på tv på dagtid men jag kan meddela att utbudet är väldigt tunt. Så tunt att jag slutligen hamnade framför TV shop. Herregud.

Först var det helt fruktansvärt men efterhand steg mitt intresse, inte för att jag kände mig frestad att handla utan för att det fanns så underbart många personer med i reklamen som helt uppenbart var dumma i huvudet om man ska tro reklamen. Tydligen är de flesta amerikaner HELT oförmögna att hacka grönsaker och steka ägg. Med slöa knivar och valhänta händer försökte de ge sig på att hacka både det ena och det andra, hela tiden med löftet om att de snart skulle skära av sig fingrarna. Löftet infriades tyvärr inte, istället fick man se en liten låda som kunde hacka och skära och tärna osv osv osv allt åt en! Nu såg alla glada ut och man kunde nästan höra änglakören brista ut i Händels "Hallelujah".

Efter detta så fick man se ett antal personer stå och steka ägg i aluminiumstekpannor, alla med resultatet att ägget brändes fast. Ja, steker man ägg i dylika pannor utan smör så blir det så. Men de kanske inte har uppfunnit smör i Amerika än? Lösningen var förstås att köpa det fantastiska blå och silverglittrande pannsetet som förmodligen innehåller mer kemikalier än vad som behövs för att tillverka en ordinär atombomb och steka sin mat i dem. Produkterna förevisades av en rar liten dam med gräsligt orangerött hår som på kort tid lagade ett stort antal "helt från grunden tillagade rätter". Jag vet inte jag, om allt man vispar ihop kommer färdighackat, strimlat, vispat, stekt osv osv osv från påsar och kartonger-hur hemlagat är det egentligen då?
Människan hade till och med äggstanning i kartong, liksom förstekt bacon i påse. Det roligaste av allt var att hon pratade om hur viktigt det var att tänka på vad man stoppar i sig för att undvika fett och kemikalier.

Tja, jag antar att det finns grader i helvetet. I jämförelse med att köpa bara färdigproducerade rätter så är det kanske bättre med äggstanning på kartong och färdigstekt bacon med hundra års hållbarhet. Men jag tror inte det. Med stigande irritation har jag noterat att denna typ av produkter nått även vår nordliga lilla avkrok och att man numer kan köpa färdighackad lök i butiken. Färdighackad lök?! Hur förbannat svårt kan det vara att hacka lök?! Du behöver 1. En kniv 2. En lök. Skärbräda kan också vara bra att ha men det är ju upp till var och en om man vill hacka sönder sin köksbänk eller inte. Hur lata kan människor egentligen bli?
Någon förbannad ordning får det väl ändå lov att vara på saker och detta är defintivt något att sätta sig emot! Systrar och bröder, fatta era knivar och bege er mot er närmsta affär för att visa de förtappade den rätta vägen genom att demonstrera hur man själv hackar sin lök, annars står vi snart inför ett samhälle där vi genom evolution kommer att sakna tummar då vi inte kommer att ha bruk för dem längre. Revolution!

Det är något ruttet i konungariket Danmark.....

...som muntergöken Hamlet sa i en den mycket berömda pjäsen med samma namn. Typ iallafall. Hamlet är en av världens mest spelade pjäser och krafsades ner av William Shakespeare någon gång i slutet av 1500-talet. Pjäsen är en tragedi som på den tiden betydde att det kort och gott slutar med att alla dör. Hamlet är prins, hans pappa blir mördad och börjar spöka runt varpå Hamlet beslutar sig för att hämnas faderns död. Tragedi som sagt så det slutar med att Hamlet dör, faderns mördare dör, modern dör och även Hamlets typ flickvän dör. Någon mer kan också ha dött, det är inte så lätt att hålla reda på.

EGENTLIGEN borde jag nog ha inlett detta inlägg med "En häst, en häst, mitt kungarike för en häst!" en replik som skrevs av samme författare och tillskrivs karaktären Rickard III av England som enligt myten mördade en massa människor, bland annat sina söta brorsöner typ 5 år gamla, för att bli just kung och sedan får ett psykbryt och dör. Eller om han också blev mördad, mycket möjligt faktiskt. Nu är det faktiskt så att Rickard III inte sa sådär, mest troligt inte mördade sina brorsöner och inte heller var puckelryggig men i konstens namn får man tillskriva folk vad fan som helst för att krydda historien. Men. OM han hade sagt det hade det varit en snygg inledning på den här texten eftersom den delvis handlar om hästar, närmare bestämt de som återfunnits upphackade till småbitar i lasagne från ICA.

Tja vad säger man? Jag har sett en del nyheter idag och ser mycket allvarliga ICAansvariga som talar om bedrägerier och fula tag av det franska företag som tillverkar deras lasagne. 16 andra länder har också handlat med det fuskande företaget och alla rasar indignerat. Ingen, INGEN hade en aning om att franskisarna så lumpet har lurat dem!!! Nej just det. Jag kan slå vad om hela min framtida pension att det har funnits människor med kunskap om detta. Jag tror knappast att ett litet futtigt företag i Frankrike hade vågat lura 17 länder med stora butikskedjor utan att ha någon slags försäkran om att det var okej att mala ner lite Brunte om det var så att tillgången på Rosa inte räckte. Eller att det skulle bli lite billigare om man tog lite gammal shetlandsponny istället för en prima kalv vilket torde ha tilltalat personer i toppen av kedjan. De längst upp brukar ha en rätt god insyn i saker och även ett stort intresse av pengarna som rullar in. Jag tror ju inte att någon av dem har för vana att köpa fryst lasagne om vi säger så.

Runt om i landet höjs nu arga röster från konsumenter och det kan jag ju förstå. Man ogillar i regel att bli lurad även om jag tycker att man kanske måste fatta att saker och ting inte kan vara hur billiga som helst utan att något måste ge vika, till exempel kvaliteten på det man stoppar i munnen. Nu är det ju iofs så att även Findus som tillhör de dyrare märkena också har ertappats med sadeln av och riddjuret i matlådan. Fast det förvånar mig inte heller. En billigare tillverkning ger en större vinst och vinst, det gillar de flesta företagsledare!

Vidare läser jag i dagens tidning att lokala handlare försöker köpa in närproducerad, ekologisk och kravmärkt mat eftersom kunderna i undersökningar säger att det är vad de vill ha men konstigt nog inte väljer när de sedan handlar. Kan det vara så att priset avskräcker? Ja kära läsare, jag tror minsann det! För alla är sig själv närmast och även om det går bra att säga till vänner och bekanta att man gärna köper den bättre typen av produkter och kryssar i väldigt PK konsumentundersökningar så tror jag att det för många stannar vid just mycket snack och liten verkstad. För det blir ju dyrt för MIG. Kan inte jag slippa och ni andra köpa det där dyrare alternativet så smiter jag iväg till kassan med mitt ICA Basic och sparar en slant? Själv är jag en snåljåp av guds nåde och rattar stolt min vagn, fylld till brädden med det billigaste alternativet, mot kassan. Men inte heller står jag nu upp och ylar att jag är kränkt och lurad av ICA, Findus och något franskt företag. Jag fattar att ett lägre pris kan betyda sämre kvalitet och därför har jag inget att gnälla över. Vad jag vet har heller ingen dött av de här produkterna innehållande häst så tagga ner.

Men. Nu har jag äntligen kommit fram till poängen med det här inlägget. Samma dag som detta är den största skandal som drabbat Sverige har NordKorea genomfört en atombombssprängning. De är nöjda med resultatet och entusiastiska medborgare hälsar genom media att de ser med tillförsikt på landets framtid. Nu känns det som att de kan besegra vilket land som helst då de har kärnvapen som fungerar. Det känns inte bra, det känns inte bra alls! FN:s säkerhetsråd sitter i samma stund som jag skriver och överlägger kring hur man ska förhålla sig till detta och vad man ska göra åt saken. Det innebär att de är hyfsat stressade över tilltaget och ser NordKorea som ett hot. Det tror jag att man gör rätt i, de verkar hyfsat sugna på att använda sig av de där vapnen i osunda syften, typ avlossa dem mot Kina som de står i ett beroendeförhållande till men hatar just på grund av det.

Ja kära läsare, vad tycker du själv är det största problemet med den här dagen? Som sagt, det är något ruttet i konungariket Danmark och det är vår befolknings problem med att fokusera på vad som är viktigt. Det är nästan så läskigt att jag anar en konspirationsteori. Kan NordKorea ha iscensatt hästfärsskandalen för att flytta fokus från sina urspårade experiment till yl över frysmat som ingen dött av? Hur som helst är livet en stor tragedi och i slutändan dör vi alla. Fast jag föredrar nog att dö av ålder med magen full av hästköttslasagne än hopkrupen av skräck och bränd till döds under tiden som jag försöker skydda mitt barn mot det stora svampmolnet som plötsligt skymmer solen.
Vad vill du?

Klädedräktens kavalkad del 2

Så kom återigen lördagen och melodifestivalens andra del. Själv fick jag inte ta del av den då min avkomma valde att sätta den tjuriga sidan till och vägra titta. Istället fick jag för ungefär tusonde gången i rad se "Agaton Sax och Byköpings gästabud." Det var inte så illa i och för sig. Nu har jag i vart fall beskådat reprisen och levererar nu veckans reflektion över lördagens bidrag.

Först och främst vill jag säga att jag motvilligt måste erkänna att programledaren Gina är riktigt duktig. Irriterande duktig också. Hon är minst tio år yngre än mig själv och verkar ha en bra karriär på gång till skillnad från mig som är ett utbränt vrak och aldrig kommer att komma längre än att försöka lära skolelever att man bör kunna inkludera skiljetecken i skrivna texter och använda stor bokstav på rätt ställe när man går på högstadiet. Jag är inte bitter, jag är GRÖN av avund. Lite skadeglad var jag därför över hennes horribelt fula läderdress som verkligen inte lyfte fram det bästa av henne. YES!!!
Efter det tänker jag kommentera framträdandet av Pantertanterna Siw, AnnLouise och hon den där sista vad hon nu heter. Deras "Pensionär" kommer förmodligen att gå varm i skivspelarna på många PROmöten och det tycker jag att de gör rätt i! De var roliga och snärtiga, pensionärer gör det helt enkelt bättre!


Anton Ewald med låten "Begging" var först ut.
Anton var förvirrande lik Erik Saade men tillhandahöll en yvig Vanilla Icefrisyr som spretade käckt under tiden som Anton hoppade runt på ett sätt som inte setts till sedan NKOTB:s tid. HU! Han bar dock någon slags kostym med tillhörande vit tshirt som inte stack ut på något nämnvärt irriterande vis. Påminde en del om Rick Astley i sin utstrålning och precis som Rick Astley upprepade han sin refräng många många många gånger. Det tog aldrig slut. Fast man ville och önskade.

Jag noterade under den sena lördagkvällen att många skrivit positiva kommentarer om Anton i stil med "Mums, läcker!" och andra dumheter. Skärp er! Ni är vuxna kvinnor, hur gammal var han? Tolv?

 

Felicia Olsson "Make me number 1"

In på scenen klev en diva a la opera och jag hoppades att det kanske skulle bli lite valkyrior och vikinga krigare med bara överkroppar. Det blev det inte, istället blev det en ballad med tillhörande vindmaskin som fläktade den svarta tunna klänningen stilrent under framförandet. Klänningen var för övrigt väldigt klädsam på den fylliga unga damen som fortfarande går på gymnasiet. Kvällens fundering blev dock varför hon bar en död höna på höger axel. Texten fick tyvärr den största tumme ner jag någonsin skådat. Den handlar alltså om en person som ber sin bekant om att slippa vara en deltidsflickvän och istället få bli hans nummer ett. Men snälla Felicia! Jag vet att du är ung men vilket förnedring som helst kan man inte utsätta sig för även om det gäller att få vara med i tv! Räckte det inte med den döda hönan på axeln?

Joakim Cans "Annelie" var bidrag nummer tre.

 Den annars i läderklädde metalkillen valde att äntra scenen i skjorta, väst, keps och svarta jeans. Mycket snyggt var det, han är en stilig karl och en gudomligt bra metalsångare! Riktigt samma succe gjorde han inte i sin mix av Håkan Hellström, Östen me Resten och diverse andra trallvänliga popmusiker från tidigt 90-tal. Det fanns också en hint av Nordman med då det på scen också medverkade en nyckelharpa. Det blev ingen succe som sagt men roligt var det dock att han körde äkta hårdrocksposer till denna lättsmälta truddelutt.

Vi kan sammanfatta det som så att han kanske inte ska säga upp sig från Hammerfall innan han har hittat sin nisch utanför metalmusiken.Låten kommer med all säkerhet att hamna på Svensktoppen, så det blir ju kanske plåster på såren för den snöpliga sistaplatsen.

 

Sen dök dom fram, Swedish House wives  med låten(?) "On top of the world".

 Iförda förkläden och hembakat äntrade de scenen. Det påminde om en ohelig allians i formen av en reklamannons för SD och KD arm i arm. Husfruar med ett uppdrag att iförda förkläden sprida bilden av kvinnans plats i hemmet som en drömtillvaro, något vi alla borde eftersträva. Jag ryser läsare, jag ryser i min själ!!!  

Angående kläderna så verkar Falcon Crest inte vara den enda gamla tvserie som fått sitt klädförråd plundrat, även någon gammal superhjälteserie från 60-talet verkar ha fått släppa till kostymer. Kort, glittrigt och väldigt dålig passform. Djävulskt vidrigt fult. Något så fruktansvärt! Det enda som fattades var att Läderlappen, ja den gamla hederliga versionen med en småtjock gubbe i tighta trikåer över gubbmagen, hade dykt upp som bakgrundsdansare. Wonder Woman ringde, hon vill ha sina hot pants tillbaka Jenny.  

 

Eric Segerstedt och Tone Damli "Hello Good bye"

Makrame är visst inne igen med tanke på att Tone bar något slags fisknät i makrame. Hoppas det blev över till ett hårnät vilket hon lär ha behövt med den kjollängden. Tone kom inte bara i en obscen kostym, en matchande sugblick fick man med på köpet. Billigt och helt värdelöst, framförallt med tanke på att hon var väldigt snygg i ansiktet och sjöng bra.
Eric bar istället för fisknät skinnjacka, vit tshirt och en cool rockkillestil. Låten var en trevlig liten ballad, totalt intetsägande. Jag vet inte om fisknätet var ett försök att göra makrame modernt igen eller ett desperat försök att locka röster till detta mähä till sång men jag lutar ju åt det senare.

 

Louise Hoffsten  "Only the dead fish follow the stream"
Svart kostym med glitter, ganska ordinär tantklädsel. Trevlig bluesinspirerad låt. Den enda låten jag skulle känna igen om jag hörde den på radion.

 

Rikard Wolf  "En förlorad sommar"

Allsång till Vargen ylar i nattens skog gjorde detta till kvällens coolaste entre. Svart kostym, svart skjorta med vävda blommor. Lite viktorians gothkänsla. Vet inte om Rikard Wolf lajvar vampyr men jag kan inte tänka mig någon bättre.
Edith Piafdarr på rösten och svensk dikttradition i texten. Vackert. Skulle lätt kunna vara ledmotivet till en Colin Nutleyfilm men inte någon schlagervinnare direkt.

 

Sean Banan "Cobacabanana"
Eric Saades "Popular" går igenom hela låten, vilket var ett  grymt smart drag. Han känner sin publik den gode bananmannen, det vill säga dagisbarnen.
Scenkläderna var en orgie i neonfärger vilket råkar vara det absolut vidrigaste jag vet. Trots det blir jag inte ens hälften så upprörd som över husfruarnas musikantkjolar ( läs mus-i-kant) eftersom Sean gör en ploj och show av allt sitt artisteri, det SKA vara vulgärt och epilepsiframkallande. Husfruarna däremot har försökt se coola, unga och heta ut vilket bara blir patetiskt och hemskt. Riktigt hemskt.

Helt otroligt vidrigt men hatten av för den skickligaste affärsmannen av alla i melodifestivalen.

 

 

 

 

Da Vincikoden. Fast på riktigt.

Att vara förälder är bland de svåraste uppdrag en människa kan ta sig an enligt många experter. Jag säger nja, inte värre än många andra saker om man bara lyckas överbrygga de språksvårigheter som finns mellan barn och deras föräldrar. Eftersom jag är lite smartare än genomsnittsföräldern så har jag förstås knäckt koden; den RIKTIGA Da Vincikoden. Vad är väl teorin om att Jesus och Maria Magdalena var gifta och hade barn mot att äntligen begripa vad barn egentligen säger så att man har en chans att överlista dem?! Ännu bättre är det att inse vad barn egentligen hör och uppfattar när du talar till dem. Med insikt om detta är det inte så svårt att vara förälder, i vart fall blir det möjligt att härda ut tills de äntligen flyttar hemifrån.

"Nej, det får du inte."
Du kommer aldrig någonsin i denna existens att få göra någonting igen. Jag tänker binda fast dig vid en stol och låta dig svälta. Jag avskyr dig. Författarens kommentar: Det verkar inte spela någon roll vad det är barnet nekas, reaktionen och tolkningen är densamma.

"Rör inte den/det där."
Jag vill att du river sönder det där föremålet å det snaraste! Ju fortare desto bättre, är det något kladdigt vill jag dessutom att du rör så många andra närliggande föremål som möjligt innan kletet försvinner.

"Vi får se."
Såhär är det. Jag är en ond häxa och jag har gjort till mitt livs mål att förstöra ditt liv så mycket som möjligt innan jag stoppar in dig i min ugn. Därför kommer du aldrig att få göra någonting du tycker är roligt. Jag kommer att skratta åt dig när du gråter.

"Vänta"
Ju mer du tjatar och skriker, desto fortare kommer det att gå. Extra fort går det om du sliter och rycker i mina armar, ben eller andra kroppsdelar du kommer åt."

"Gör inte så"
Oj vad duktig du är! Fortsätt genast med det du håller på med!

"Nej, jag vill inte"
Jag är som vax i dina händer och jag gör allt du ber mig om bara du säger det lite högre. Det spelar ingen roll vad det är, inget är omöjligt för en förälder som verkligen älskar sina barn. Du har all rätt i världen att förvänta dig blind lydnad, tala o mästare, din tjänare hör!

"Det där är min/inte din"
Såklart skojar bara mamma/pappa när de säger att de har egna tillhörigheter eller att det finns saker i världen som inte tillhör dig! Du som är universums härskare/härskarinna har SJÄLVKLART rätt till allt! Det är bara att ta för sig.

"Du kan själv"
Det finns faktiskt ingen som helst anledning till att du ska utföra någon som helst aktivitet som du inte har lust till, må det vara att stoppa maten i munnen till att stoppa ner fötterna i skorna. Ingen förväntar sig att du ska slösa din tid på sådant strunt som tjänstefolket kan ordna i en grisblink. De står redo och väntar-befall dem.

"Du kan inte göra det där själv"
Det finns inget i världen som inte du kan. Skära med kniv, tända tändstickor, köra bil på riktigt -listan är OÄNDLIG, liksom din makt att få dessa dina önskningar uppfyllda. Do it.


Nu när du vet vad ditt barn hör när du tilltalar det så känns det kanske som att detta är ett omöjligt uppdrag? Svar ja; det är det. Dock har ingen dött av lite lidande, ja undantagsvis Jesus då, men har du inte tänkt dö för världens synders skull är det allt bara att bita i det sura äpplet och glädjas åt tanken på att ditt barn en dag får egna barn. Då, först då, ska du visa din avkomma detta dokument och le skadeglatt när barnet inser vilka sanningar som undanhållits av rent hämndbegär. Lycka till!

De dimhöljda bergens gorillor

På 80-talet när jag var barn gjordes det fortfarande filmer med budskap och kvalitet, en av dem var just rubrikens namne. Den handlar om en forskare, Dian Fossey som viger sitt liv åt att studera och skydda gorillor på ett berg i Rwanda. Tjuvjägarna i området var hemskt förtjusta i att fånga eller alternativt skjuta ihjäl dem eftersom feta vita män tyckte det var festligt med riktiga gorillor i sina privata zoo och även uppskattade deras uppstoppade huvuden på sina väggar. Dr Fossey blev till slut mördad och filmen är slut. Egentligen är filmen inte särskilt intressant när jag tänker efter; Sigourney Weaver sitter mest och låtsas äta löv och låter som tja, en gorilla.

I allafall så handlade det om utrotningshotade existenser vilket denna text också ska, närmare bestämt den mänskliga gorillaart av män som inte riktigt finner sig tillrätta i den moderna världen och känner ett starkt behov av att försvara mannens rättigheter i denna tid av kris. För kris är det tydligen att det talas om mäns förtryck av kvinnor, näthat och jämställdhet.

De äldre gorillahannarna kallas för "Silverryggar" vilket betyder att de är dominanta hannar som börjat gråna av ålder, det är också de som leder flocken de tillhör. I regel finns det flera hannar i en flock men likt Higlander gäller regeln "there can only be one". Det är mänsklighetens Silverryggar som nu likt sina gorillavänner börjar trumma sig på bröstet och protestera mot hur män behandlas av samhället idag. För det har liksom blivit något fel. Kvinnor har en massa rättigheter och kräver att behandlas si och så och ställer en massa krav på kvotering och annat skräp och männen får bara rätta sig i ledet och bli smutskastade dagarna i ändå. Att kvinnorna får mothugg borde de faktiskt ha räknat med och kan man inte tåla att bli motsagd eller hotad med att få en kniv uppkörd i fittan ska man kanske inte ägna sig åt journalistik eller samhällsdebatt. Så det så. Män är mycket bättre på de här tuffa grejerna, så om kvinnorna bara kilar tillbaka in i flocken och gör det som naturen menat att de ska göra så ska Silverryggen fixa det här.
Men far åt helvete!

Det finns egentligen två delar i detta. Dels har vi de rikspuckon som i skydd av sina skärmar sitter och knappar ur sig hot till höger och vänster mot allt som de uppfattar som ett hot mot manlighet och Sverige a la SD 2014 men också de som egentligen är ganska välanpassade individer men känner sig vilsna i en värld där manligt och kvinnligt inte längre är fastställda normer. Den förstnämnda kategorin gör sig skyldiga till rena lagbrott och borde släpas fram i ljuset som de patetiska råttor de är och konfronteras i lagens namn. Den andra kategorin håller sig på rätt sida om lagen men kan inte se förbi sina egna rädslor för vilka de är i en mer modern värld och ger genom korkade kommentarer sitt bifall till det som sker. För även om de tycker det är fel med hot så skulle det ju inte hänt om kvinnorna stuckit ut hakan och mäns rättigheter då? Män blir också utsatta för saker och kvinnor ska minsann kvoteras in överallt och har ett biologisk övertag på männen i relationen till barnen så i själva verket är det faktiskt männen som är förtryckta av kvinnorna! Fast det är ju fel att hota dem till livet förstås.

Jag blir så trött. Lika trött blir jag på motståndarsidan, de rabiata feminister som brölar om någon slags patriarkal medveten sammansvärjning där alla män är inblandade eftersom de är onda krigshetsande våldtäktsmän som bara känner sann glädje när de får förnedra kvinnor. Ja, det existerar patriarkala strukturer i samhället som vissa är mer medvetna om än andra och väljer att upprätthålla med vett och vilje. Andra ser dem inte men upprätthåller dem ändå för att det är så deras världsbild ser ut. Sen finns det faktiskt de som ser dem men inte deltar samt de som inte ser och inte heller upprätthåller. Män är inte per definition onda och det är ytterst förolämpande att anklaga dem för det. Även vissa kvinnor väljer att upprätthålla dessa strukturer och de är en lika stor del av problemet. De hörs dock inte lika mycket i debatten och det beror förstås på att de som hörs mest är våra Silverryggar som brölar och vrålar om sin stackars utrotninsghotade existens så att ingen annan får en syl i vädret i närheten av dem. För var är världen på väg när en man inte vet om han ska våga erbjuda en kvinna en drink på krogen eller inte? Han är ett svin om han gör det men även om han avstår. Just detta är alltså ett exempel som jag snubblat över i flera debatter under den gågna veckan.

Ja kära Silverrygg, vet du vad. Om du inte har större funderingar på livets svårigheter än hur du ska agera under krogbesök har jag två saker att säga. 1. Du bör fundera på om du spenderar för mycket tid på krogen. Hur står det till med din fritid och hur mår din lever? 2. Ta och reflektera över hur det är ställt i Syrien en stund så ska du se att ditt problem framstår precis lika löjligt som det är.
Tacksamt nog är du en utrotningshotad art och jag kan säga att jag inte kommer engagera mig i att rädda de överlevande exemplaren av er. Dian Fossey må ha funnit lycka och frid i att sitta och hänga med gorillor och föra grymtande konversationer men det gör inte jag. Sorry.

Klädedräktens kavalkad

Rubriken är titeln på en alldeles utmärkt trevlig bok som tar läsaren med på promenad längs minnenas allé kring hur klädsel sett ut genom tiderna. Det är en gammal bok och var en av min barndoms käraste skatter då den gav god näring åt mina fantasilekar om förr i tiden. Jag kunde titta i timmar på bilderna och drömma om tider då alla hade sådana kläder. När jag tänker på det nu dyker genast en bild av en gungande dam från vad jag gissar är 1700-talet upp. Klänningen var blå, rosa och puffig så det förslog på alla möjliga konstiga ställen. En käck liten hatt hade hon också vill jag minnas. En annan minnesfavorit är en grön klänning med rosdekorationer, helt fantastisk!
Vad säger du läsare, känner du en lätt förvirring över denna min plötsligt positiva svada och förstår inte riktigt vart jag vill komma med detta? Lugn bara lugn! Det kommer.Det ska nämligen handla om gårdagskvällens melodifestival och de klädedräkter som där förevisades. Man kan nämligen förledas att tro att Surkärringen som den rejäla människa hon verkar vara inte ska ha någon plats i hjärtat för krusiduller som kläder. Den inre bild man får är någon slags korsning av säckväv och städrock, givetvis med fotriktiga skor. Sant är att jag inte lägger någon större energi på mitt utseende men det jag har är noga valt och få saker passerar mitt nålsöga. Detta gäller för såväl kläder och skor som accessoarer.

Bidrag nummer ett var David Lindgren som valde att korsbefrukta sin svärmorsdrömslook med någon slags streetvibe. Detta resulterade i vit skjorta, väst, fluga(!),pösiga byxor, gympadojor och en käck gul näsduk i bakfickan. Jag hatar gult. Trots det och det tveksamma hailandet i slutet av numret gick låten vidare vilket var rättvist. Jag antar att den märkliga kombinationen av klädseln var ett försök att kombinera tantrösterna med ungdomarna.

Bidrag nummer två var Cookies N Beans, tre paranta damer i den trevliga åldern av ungefär min egen och något uppåt. De var uppfriskande INTE pinnsmala fjortisar utan riktiga kvinnor med höfter och naturlig byst, inte det minsta lyfta någonstans. Men kläderna. Herregud. De såg ut som om de rånat kostymförrådet som blev över efter att inspelningarna av Falcon Crest avslutades. Jag vet inte om de blev tvingade att bära puffbyxor, fransaxlar eller spetskläder men jag tvivlar på att någon vettig människa tar på sig dessa styggelser frivilligt. Återigen, herregud.

Bidrag nummer tre var Jay- Jay Johanson som väste fram någon slags soul-jazz-storbands-internationell musikscensmix om Paris. Jag orkade inte ens lyssna på texten utan fördömde den genast som pretentiös och därför ointressant. Kläderna var dock enkla och smakfulla i svartaste svart och kan mycket väl ha lånats ut av Jocke Berg i Kent. Det lät ungefär lika muntert också.

Bidrag nummer fyra var Mary N´diyae som sjöng gosandets lov med en afrikansk touch. Den hade nog gjort sig bättre på något av de afrikanska språken eftersom texten nog var bland det töntigaste jag hört. Det ingick också någon slags handdans som förmodligen kommer att kunna beskådas på dansgolv sommaren lång. Kläderna hade antingen stulits av MC Hammer eller sytts upp av någon SVTpraktikant just innan sändning. Fy, fy FY så fult! Flickan är ung och vacker, vänligen låt henne klä sig som folk.

Bidrag nummer fem var min forna idol Eric Gadd som skaffat sig både gubbmage och grå tinningars charm. Ganska lite att säga om det hela eftersom han hade den goda smaken att klä sig i kavaj, snygg skjorta och jeans. Ungefär som han gjort så länge jag kan minnas. Bra Eric, bra. Konservatism for the win!

Bidrag nummer sex var den språk och musikbegåvade Sundsvallspojken Yohio som gör en grej av att normalt sett se ut som en tjej och sjunga på japanska. Docklik och iförd en vit och rosa kostym med glitter och hjärtan som förmodligen får Ola Salo att gnissla tänder av avundsjuka framfördes en scenshow och låt som hämtad från glamrockens dagar! Det var inte illa! I mitt tycke kvällens bästa låt även om själva kostymen inte direkt föll mig i smaken. Men det var inget mot det som komma skulle.

Bidrag nummer sju var Anna Järvinen som verkar vara känd i Sverige, själv har jag ingen aning eftersom hon inte uppträtt på Bolibompa. Men. Textilslöjd verkar hon ha haft i skolan och tyckt om, så till den grad att hon inför melodifestivalen rotat fram de där prickiga byxorna i voile som hon sydde under tidigt 90-tal. Samt någon äldre släktings oversizeade kombination av skjorta/jacka. Något så fruktansvärt gräsligt. Låten verkade handla om relationer, jag hann uppfatta att man levt ihop i tjugo år och skaffat hus, barn och bråkat i fyllan. Det var dock lite oklart om de nu skulle skiljas eller stå ut i tjugo år till. Låttiteln var Porslin vilket genast ger utrymme för tolkningar av olika slag. Mest underliga sådana.

Sist men inte minst kom så bidrag nummer åtta, saxkillen Michael Feiner & Kaisa. Den sistnämnda hade ett rätt fyndigt namn ändå eftersom läpparna var av modell anknäbb. Till det kom en orange skinnjacka som vi inte sett till sedan sent 80-tal och verkligen inte hade behövt påminnas om. Hennes utstrålning påminde en del om Dee Demirbag, ni vet tjejen i hotpants som dansade bakom E-type. Eller bakom och bakom, mestadels stod hon framme vid scenkanten med ryggen mot publiken och böjde sig framåt så att ingen skulle kunna undgå att förstå att hon hade begåvats med en ändalykt. Precis som alla andra människor i världen. Alternativet var att vända sig om och förevisa brösten som tryckts ner i latex och skinnbehåar för att bättre kunna förevisas. Jag hade vissa förhoppningar om att Kaisa skulle slita av sig kläderna i en nakenchock och vifta loss men mina förhoppningar kom på skam. Därför har jag tyvärr inte så mycket mer att säga om detta nummer som jag inte minns ett dugg utav idag.

Nakenchocken sköttes för övrigt utmärkt av den levande Kendockan Danny och Lena Ph som dök upp iförd ett fisknät. Jag saknar ord men inte inre bilder, det är möjligt att jag återkommer till detta senare. Just nu är jag för tagen och har svårt att se datorskärmen då mina ögon försöker implodera för att aldrig mer utsättas för något liknande.

Surkärringens stresskola

Alltså, det här med avslappningsövningar, jag vet inte. De som följt mina tidigare inlägg har nog en rätt klar ide om vad jag anser om mindfullness och annat trams, att det är precis just trams. När fan blir gammal så blir han dock enligt det gamla ordspråket religiös vilket jag egentligen skulle vilja ha lite mer belägg för innan jag anser det vara sant men låt gå då. Andemeningen är väl ungefär att man med ålder och erfarenhet kan inse att saker och ting förändras, så och en själv, varpå attityder och åsikter byts ut. Och det är klart. När jag var tretton år gammal ansåg jag att höjden av lycka vore att gifta sig med basisten i Guns n Roses, en åsikt jag idag inte delar med mig själv. Det finns nog faktiskt få saker som verkar vara så uppenbart en dålig ide då jag inte är någon större vän av vuxna män i spandex, pudelkrulligt hår, fest dygnet runt och knark. En för djävla ful leopardmönstrad cowboyhatt vill jag också minnas att han hade varpå jag ryser av obehag!

Nåväl. För att blidka alla de som påstår sig veta något om stressrelaterade sjukdomar har jag fallit till föga och bestämt mig för att i vart fall ge detta med avslappning en chans. Jag har tidigare prövat på kristen djupmeditation vilket jag uppskattat men det är inte riktigt samma sak då meditation är en tyst historia som man sköter för sig själv, utan en slääääääääääpig mysko röst som säger i mitt tycke ofantligt töntiga saker som "känn hur universum öppnar sin oändlighet för dig i ditt sökande efter sanning och frid." Jag är på intet vis en oandlig människa, snarare tvärt om, men denna min andlighet krockar ofta ytterst brutalt med min cyniska och vrånga syn på hur världen och människan egentligen fungerar. Det krävs därför en djup koncentration och extremt korta tyglar på mig själv för att ta det hela på allvar och inte i bakhuvdet gyckla kring allt den stackars inläsaren säger. Det och en total blockering av allt vad fantasi heter. För där har vi nästa problem, min livliga fantasi.

Det såkallade "nätet" som i internet fast på svenska, visade sig innehålla mängder av avslappningsövningar. Det var ju trevligt, gratis är gott och det är bra med lätttillgänglighet, i vart fall för mig som annars med lätthet skulle slinka undan med argumenten att det är dyrt och omständigt. Efter en del letande hittade jag så en övning som sade sig handla om min inre kraftkälla. Den visade sig representeras av en flod med en varm sandstrand och en vacker horisont. Efter att ha stått och djupandats vid floden skulle jag, enligt inläsaren, nu kliva ner i floden och låta mig stärkas av min egen inre kraft. Ja, det skulle ju ha varit trevligt, om det inte vore för det faktum att jag VET att floder återfinns utomlands liksom värme av den magnitud inläsaren beskrev och det betyder att jag alltså står på en strand i något utrikiskt land och det han vill är att jag ska kliva ner i ett vatten som mest troligt innehåller pirayor och krokodiler. Skulle inte tro det va. För att ändå göra det man förväntades göra klev jag i sinnet ner men spanade hela tiden oroligt omkring mig för att leta efter tecken på oförklarliga vattenrörelser. Det var inte riktigt så jag tror att de hade tänkt sig det hela faktiskt.

Nästa övning skulle istället placera mig i min inre trädgård, en plats som jag antar är någon slags korsning mellan Edens lustgård och Nangijala. Jag gillar verkligen trädgårdar och anser det vara höjden av terapi så detta verkade i mina ögon mer lovande. Men. I ett hörn av denna min trädgård så skulle det finnas ett stort och gammalt träd som skulle representera universums visdom eller något sådant. På beskrivningen så lät det inte direkt som en tall eller en gran och då finns det faktiskt inte något sådant här där jag bor. Efter att ha djupandats vid trädet som jag lät vara lite sådär odefinerbart för sinnesfridens skull uppmanades jag plötsligt att bege mig till den skuggiga delen av trädgården. Den skuggiga delen? Det sa han minsann inget om från början så nu var jag ju tvungen att designa om hela den förbannade tilltänkta trädgården på tre sekunder varpå den inte alls såg ut som jag ville! Inte nog med det, jag kunde också mycket tydligt höra ljudet av porlande vatten men inga anvisningar om detta härrörde från en fontän, en damm eller någon slags bäck som skulle porla genom min trädgård. Det var faktiskt inte det minsta avstressande att behöva komma fram till hur den där trädgården såg ut!

Nja, som sagt. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om avslappningsövningar. Kanske får jag ändå överväga den där basisten i Guns n Roses, trots den hiskeliga hatten. Det sägs att knark kan vara grymt avslappnande. Billigare och mindre självdestruktivt är förstås en gummiklubba i huvudet. Jag tror vi kör på det.

Det började som en skakning på nedre däck...

...som Mikael Wiehe sjunger i sin slagdänga "Titanic" från albumet Sjömansvisor som släpptes 1978. Det råkar också vara året jag föddes och självklart känner jag att dessa saker är sammanlänkade på ett högre plan än slumpens. Det hände förstås en massa andra saker 1978 men då de passar dåligt in i den analys jag ämnar göra så struntar jag blankt i dem.

Titanic handlar om de sista timmarna ombord på skeppet Titanic innan det sjunker på sin jungfruresa och tar en förfärlig massa människor med sig i djupet. Skulle det nu vara så att du inte vet något om det här är du antingen väldigt ung eller har levt ditt liv under en sten och jag orkar faktiskt inte förklara mer om omständigheterna kring det hela, du får helt enkelt googla det. Jag vill bara kort påpeka att filmen Titanic suger. Inte för att jag har sett den men ingenting med Leonardo di Caprio kan vara bra och därmed lämnar vi det.

I allafall. Det började inte med en skakning på undre däck utan med att jag för åtta år sedan upptäckte att väggarna i min hall anföll mig varje dag tjugo över tolv när jag tog på mig skorna för att återvända till arbetet. De liksom slöt sig samman kring mig och försökte kväva mig. Då jag råkar vara en av de mer vässade knivarna i lådan förstod jag förstås att det inte var så att hallen var besatt av ett ondsint väsen utan att jag helt enkelt på ett mycket svagsint vis drabbats av panikångest. Åt detta gjorde jag det enda rätta; jag bet ihop och tog på mig skorna samt gick tillbaka till arbetsplatsen. Arbetet var vid denna tidpunkt väldigt tungt och privat hade jag separerat från ett förhållande som inte var bra för någon inblandad. Med tiden blev det bättre; jag bytte arbetsplats, köpte hus och livet rullade på.

Men. Efter det har det hänt en massa saker i form av sjukdomar, dramatiska barnafödslar, husbränder, kolikbarn, missfall och lite annat smått och gott på den privata sidan. På jobbsidan har den kommunala grundskolan format mina dagar och mitt liv och sakta men säkert har jag passerat gräns efter gräns för vad en människa egentligen orkar med i form av stress, ångest och självplågeri. Till slut tog det stopp och det i form av ett egentligen alldeles utomordentligt trevligt födelsedagskalas för en god vän. God mat, goda vänner och god stämning. Utom för mig då som nästan höll på att krypa ur mitt eget skinn eftersom folk hade fräckheten att prata och skratta så att det ekade i mina öron. De ville också att jag skulle svara på frågor och jag hade mycket svårt att svara eftersom jag dels hade svårt att komma ihåg svaret och heller inte riktigt förstod vad folk sa. Jag ville bara försvinna därifrån och gömma mig hemma under en filt. Där och då förstod jag att något var allvarligt fel och det måste få ett slut.

Eller där och då, det var en underdrift. Jag har under hela hösten deltagit i en stresskurs för mer eller mindre utbrända stackare där jag gång på gång fått svart på vitt att jag inte längre lever ett normalt liv. Jobbet och vad det kräver styr mitt liv och mina handlingar i så stor utsträckning att jag knappt orkar kliva ur sängen på helgerna. Nätterna ägnas åt kontemplationer över morgondagens arbete och när det är dags för avfärd har vi den trevliga tvångstankeproceduren när jag måste kontrollera att dörren är låst så många gånger att barnet till slut gallskriker av frustration att jag inte längre kan fortsätta springa mellan dörren och bilen utan måste åka. Sedan väntar en lång arbetsdag full av krävande möten och prestationer, ständigt avbruten av saker som måste fixas NU, dokumentation och planering som ständigt faller bort på grund av andras sjukfrånvaro. Hela tiden framför min näsa finns också ett stort antal elever som egentligen behöver långt mycket mer hjälp och stöd än vad skolan förmår och mitt missnöje över detta äter sakta sönder min själ. Lägg på detta min sedan branden nedsatta minneskapacitet så förstår man raskt att dagarna blir till ett inferno av kom ihåg och utför som glöms och avbryts men som sedan återkommer om natten då man har gott om tid att hata sig själv för allt man inte gjorde, hann, orkade eller glömde bort. På detta kommer också en förlamande trötthet som inte försvinner hur mycket man än vilar och en sömnlöshet som inget glatt humör i världen rår på.

Så. Här är jag nu, ett sjunkande skepp på väg i kvav. Det är jag och Titanic liksom. Nu blev ju inte Titanic sjukskriven med hopp om återhämtning utan vilar tryggt på havets botten. Hursomhelst så ser jag det som ett omen att sången skrevs samma år som jag föddes, liksom en förutsägelse om hur det skulle gå. Nästa gång en artist drabbas av en profetisk insikt om hur mitt liv kommer att te sig skulle jag uppskatta om hen hörde av sig direkt till mig istället så att jag kan lägga upp en bättre plan än den jag har nu. I väntan på tillfrisknande, en plan eller en ny profetia så får jag väl göra som de gjorde på Titanic; sippa champagne och lyssna till "Närmare Gud till dig." Synd bara att champagne är så vedervärdigt äckligt.

Hästar finns inte

Läste återigen idag i tidningen om barnfattigdomen i Sverige som enligt vissa inte finns. Jag tänker som så att det vore allt bra lustigt om den inställningen i själva verket är ett humoristiskt experiment ungefär som den populära rörelsen "Hästar finns inte." För dig som bott i en skokartong i en öde skog den sista tiden kan jag berätta att det alltså är en grupp människor som beslutat sig för att sprida budskapet att hästar inte finns utan i själva verket är en frukt. Det här har fått hästSverige att rasa vilket förstås fått hästförnekarna att skratta ännu mer, och lite i smyg sådär jag själv. Jag har nämligen under hösten fått sitta och trösta tonårsflickor som gråtit över att världen vill förneka hästar. Nej, det var verkligen inte lätt att hålla sig för skratt, inte det minsta, men jag höll ut och tänkte på döden, skavsår och bristen på rent vatten i världen.

I alla fall. Jag är av den fasta övertygelsen att världen inte är rättvis. Det ger dock inte de mer förfördelade den minsta lilla rätt att uttala sig om hur de mindre förfördelade har det. Jag är nämligen ganska säker på att det inte är människor som levt under långvariga ekonomiskt ansträngda perioder som anser att det inte finns fattigdom i Sverige. Inbyggt i de här argumentationerna brukar också finnas en vag ton av "som man bäddar får man ligga" även om det inte uttalas högt. Som utbildad ämneslärare i ämnet svenska är jag rätt vass på att läsa mellan raderna och jag tycker det är rätt tydligt vad man egentligen tycker.

För egen del föddes jag in i ett ekonomiskt ansträngt sammanhang som sedan följde mig genom hela uppväxten, det tidiga vuxenlivet, studenttiden och så småningom kunde avslutas i och med min första anställning som jag tillträdde som nyutbildad lärare vid 23 års ålder. Det börjar vara rätt länge sedan nu men det är först på senare år som jag kommit till ro med att mitt liv idag är ekonomiskt stabilt så till den grad att jag inte behöver tänka på eller oroa mig för ekonomiska frågor varenda dag. Inkomsterna överstiger utgifterna, räkningar betalas med god marginal, det sparas och de skulder som finns är kopplade till hus och studier. Jag vet inte längre exakt hur mycket pengar jag har på mitt konto vilket jag tidigare kunnat redogöra för på öret om någon väckt mig mitt i natten och frågat. Däremot minns jag precis hur det känns ATT oroa sig för ekonomi, både ur barnets och den vuxnes perspektiv. Det var för djävligt.

Att inte ha, att önska sig saker som man visste att man aldrig skulle kunna få, att inte våga fråga hemma om pengar till saker för att inte få nej eller se föräldrars ångest över att inte kunna säga ja, att höra andra berätta om upplevelser som för en själv var helt otänkbara, att själv spara eller jobba ihop till allt det man ville ha, att låna ut pengar till den vuxne, att spara det man tjänade av rädsla för när hushållets ekonomi inte skulle gå ihop nästa gång, att frysa på vintern för att man inte hade ordentliga kläder, att använda för små fotbollsskor som skavde sönder ens hälar men inte våga berätta det hemma på grund av kostnaden, att inte våga ta mer än en ostskiva på smörgåsen eller till och med drömma om att ha råd att köpa en ost. Allt det här vet jag något om och jag vet hur det är när det här är det enda du känner till om livet och ekonomi. Jag kan ana hur det känns om det är så livet fortsätter.

Jag är som sagt inte kvar där mer. Inte heller gör det mig något att ha varit med om det, det gör mig än mer ödmjuk inför det jag idag faktiskt har. Det gör mig också stolt över det liv jag byggt upp åt mig själv genom att arbeta hårt och kämpa för något mer. Jag är en duktig matlagare med kunskap om hur man får det lilla att räcka ännu längre och lite till. Jag är också helt oförmögen att köpa någon annan ost än den som för tillfället är billigast, även om det råkar vara en sort jag inte gillar. För så är det att fattigdom går att ta sig ur men stannar liksom kvar i själen. Man vet att man kan göra annorlunda men vanan att plocka åt sig det billigaste är så stark att den nästan inte går att bryta. Någonstans djupt inne i själen finns skräcken för att förlora allt igen och fallet ner skulle vara så mycket värre om man klättrat lite för högt.

Snacka inte med mig om att fattigdom inte existerar i Sverige, för det gör den. Runtom i landet står massor med människor som drömmer om en ostskiva på sin smörgås och barn med skavsår på hälarna av för trånga fotbollskor. Du som inte vet något om den känslan ska bara hålla käften.

Fattigdom finns, hästar däremot är jag lite mer tveksam till.

Inget är nytt under solen

Rubriken är ett citat från Predikaren, en bok i gamla testamentet som samlar lite allmän livsvisdom sådär som kan vara bra att ha. Jaså, du visste inte att det kom från GT? GT är alltså den förkortning som används i teologiska sammanhang när man pratar om gamla testamentet som för övrigt är del ett av den kristna bibeln. Åh, och visste du att GT också är en helig bok för judarna?
Jag märker att du inte riktigt känner dig så hemma på det här området och det ska jag bara säga är en skam! Förr i tiden, DÅ visste minsann folk vad de här sakerna var och betydde, det var ordning och reda förr i tiden!!! Fast med tanke på att du levt ditt liv fram till nu och ändå klarat dig relativt bra i livet kanske vi kan enas om att saker som var självklara förr i tiden kanske inte är helt livsnödvändiga idag? Bra. I såfall vill jag fortsätta med att prata om ordet "negerboll."

När jag var barn sa man negerboll, det stod till och med på havregrynspaketet där receptet fanns. Pippis pappa var negerkung och i böckerna om tågfamiljen Tuff tuff så träffade de både negrer och zigenare på sina spännande äventyr. Sedan hände något, i mina ögon något bra. Det blev nämligen inte helt okej att använda de orden och inte heller att beskriva folkgrupper och raser utifrån fördomsfulla stereotyper. Världen kom till Sverige och med den insikten att allt var inte okej att säga.
Jag minns att jag med iver diskuterade emot klasskamrater som ville mena att man borde få säga negerboll då jag själv kommit till insikten att det fakiskt var väldigt onödigt att göra det även om man inte menade något illa med det. Jag hade inte så mycket kunskap om kolonialism och de vitas tidigare förtryck men jag hade en bestämd känsla av att det inte var okej, att det var oförskämt och från början inte menat som något positivt.

25 år senare har inte särskilt mycket hänt, fortfarande tvingas jag diskutera, fast nu med betydligt mycket mer kunskaper och insikt i att jag hade rätt redan då i det onödiga att använda ordet, samma förbannade saker som då. Hur svårt kan det vara att acceptera att det kan anses olämpligt att använda namn på ett bakverk som anspelar på en ras som med IVER har förtryckts av vita människor under flera hundra år? Det är inte direkt som att ordet är heligt och ristades in på en tredje stentavla som tyvärr kom bort när Mose tog emot tio Guds bud på berget? "Bud nummer 11. Det bakverk som kommer att uppstå om många tusen år i nordligaste nord skola namnges negerboll och rullas i pärlsocker, INTE KOKOS, så att det må gå dig väl och din grannes tjur inte stånga ihjäl dig."
Nej, jag tänkte väl det.

"Men Napoleonbakelse, Änkor, finska pinnar och bla bla bla bla vitlök!" Mig veterligt så ser inte Napoleonbakelser det minsta ut som Napoleon utan som en bakelse med marsipan. En negerboll är mörkt brun och kallades därför just så för att det påminde den påhittige bagaren om de mörkhyade den sett i mycket liten utsträckning. Så lägg av. Det spelar inte dig någon roll och kostar dig INGENTING att säga chokladboll istället. Eller kakaoboll då om vi ska vara så djävla exakta. Det enda som kostar är stoltheten de ännu syndiga måste svälja som sturskt fått dem att i 25 års tid hävda att det heter negerboll. "För så har det alltid hetat!"

Jamen då så, då gör vi såhär. Hädanefter tänker jag kalla alla barn jag känner till föräldrar som inte är gifta för horungar. Det sa man förr i tiden om sådana barn. Arbetslösa och sjukskrivna tänker jag kalla för arbetsskygga tattare och förbannade fattighjon, för det sa man också förr i tiden. Den förälder är ännu inte född som inte skulle reagera negativt på en person som kör ner näsan i barnvagnen och utbrister: "Men OH vilken ljuvlig liten horunge!"

Vaddå att man inte kan göra så? Jag menar faktiskt inget illa med det, för mig har det ingen negativ betydelse, det är ju bara fakta! Och jag känner faktiskt en ogift person med barn som inte alls tycker att det är jobbigt att bli kallad för hora eller barnen för horungar. Eller iallafall såg jag en hora på tv en gång som tyckte att det var okej. Sådetså.

Inget är nytt under solen, inte rasister, otänkta personer eller rädsla för förändring heller. Men med tanke på att människan existerat mycket länge sedan de orden först skrevs ner kan man ju tycka att vi skulle kunna ha kommit lite längre.

Vad har du under blusen Rut?

"Vad har du under blusen Rut?
Vad är det där som putar ut?
Det har jag aldrig märkt förut.
Vad har du under blusen Rut?"          


Ovanstående trudelutt skrevs av dansbandsgrabbarna i Streaplers, som jag för övrigt har dansat till i Strängnäs, och handlar kort och gott om relationen mellan en man och en kvinna. Kvinnan heter Rut och har något under blusen som mannen är intresserad av att kika på. Det får han till sin lycka också; på bröllopsnatten. Jag vill direkt slå fast att jag inte är någon moralist. Okej då, det kanske jag är, men inte av den där fundamentalistiska typen som dör inombords vid tanken på föräktenskapliga sängkammarrelationer. Jag är för övrigt inte gift men har ett barn så det är ju enkelt att förstå att jag själv lever i synd.
Däremot KÄNDE jag mig idag efter ett besök på en närliggande pizzeria som om jag vore en herrskapsdam anno 1790 vars bleka kinder färgades röda vid åsynen av synden i hamnkvarteren. Pizzerian är trevlig och serverar utmärkta pizzor, de har också en massa tvapparater på väggarna för att kunderna ska kunna se på tv när de äter. Den för dagen valda kanalen var MTV där det för ovanlighetens skull visades musikvideos vilket jag förstått inte är särskilt vanligt i dessa tider. Tydligen så var det någon ung snärta som jag inte har en aning om vem hon var som valt ut de bästa 15 kvinnliga artisterna. Alla dessa visade sig ha två saker gemensamt, förutom att de var kvinnor då.

1. De visade sig i princip nakna och klädde av eller på sig under låtens gång. En hade så lågt skurna jeans att jag nästan tvivlade på att hon hade något kön överhuvudtaget eftersom det rimligtvis borde ha synts men det kan ju vara fixat med en dator förstås.

2. Alla hade ett minspel som vore de aktörer i filmer som vanligtvis visas på betalkanaler efter midnatt. "Åh ja, titta på mina kåta ögon som spanar in dig och min halvöppna mun som antyder att jag är lätt sinnesslö eller väldigt intresserad av att suga din penis. Välj själv."

Och jag blir så trött. För jag vet att vissa av dessa kvinnliga artister gärna vill prata om hur orättvis världen är om man är kvinna och hur hårt de sliter för att få respekt från manliga artister och skivbolagsfolk. MEN SLUTA FÖR HELVETE STÅ DÄR OCH ÅMA DIG SOM EN MARSKATT DÅ!!!
Jag visste inte riktigt vart jag skulle vända blicken, ty på grund av pizzeriaägarens goda vilja att serva sina kunder så fanns de överallt i lokalen och åmade, gned sig och wailade. Barnet i familjen tittade mycket uppmärksamt på showen med förundrad min under tiden som det tuggades men när Kate Perry i finalen av sin trudelutt sprutade grädde på burk omkring sig, iförd endast små minimala trosor vände barnet sig till den inte så längre goda modern och sa: "Men mamma VAD är det där?!"

Ja mitt barn, vad ÄR det där? Måhända att jag sällan lyssnar till modern musik eller ser särskilt mycket på musikvideos eller känner ett behov av att släntra runt i leopardmönstrade hot pants iförd en min av desperat kåthet. Det går liksom inte riktigt ihop med det ganska rustika livet på landet där jag bor. Måhända är det så. Fast nog trodde jag att musikvärldens independent women hade kommit LITE längre! Jag är chockerad.