Ondska, ondska i dess renaste form!

Som Jan Guillou i boken ”Ondskan”, alternativt filmen ”Hets” så flinkt en gång uttryckte sig. Jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg vilket av alternativen som är rätt och jag orkar inte ta reda på vilket, jag var ute efter den snitsiga inledningen. För övrigt har jag aldrig sett annat än korta utdrag ur filmen ”Hets” men jag har förstått att kulturella människor gärna refererar till den så då är det väl bäst att även jag gör det för att markera att jag egentligen är liiiiiiiiiiite bättre än de som inte sett den och ergo inte refererar till den. Det där sista borde jag förstås inte ha skrivit, för nu vet ju alla att jag inte sett den. Nåväl.

Den ondska jag vill diskutera är det av djävulen skapade uttrycket ”mindfullness”. Bara ordet får mig att rysa av obehag och när jag låter tankarna vandra över det ödeland som är begreppets innebörd blir jag rent utav illamående! Ondska, ondska i dess renaste form!

Detta begrepp verkar dessutom ha trollbundit och förtjusat större delen av den vuxna befolkningen så till den grad att landet numer befolkas av sinnesfridsuppfyllda idisslande kossor istället för handlingskraftiga vettiga individer. Ja, självklart har vi ju mig också, men that goes without saying.

Vad m***f******s går ut på är att vara närvarande i ögonblicket, att i alla jobbiga situationer stanna upp och dra tre djupa andetag och känna närvaron i stunden, närheten till det egna jaget och den plats man har i universum och hur allt hör samman. Lyssna! Är det inte en kör av savanndjur som i det bleka gryningsljuset sjunger en sång om hur allt i livet hör samman, kompade av Elton John?!

Djävla larv säger jag, och så fort jag har SKJUTIT apan som håller upp leadstämman ska jag förklara varför.

Alltså. Existensen är som den är, fylld av jämmer och elände som gör livet tungt. Det finns ingen hejd på de prövningar som möter människan. Är det då verkligen vettigt att slösa tid på att stanna upp och meditera över kosmos i alla de situationer som kan lösas med handlingskraft och en välplacerad spark i röven på de ovilliga?!

Jag kallar denna min livsfilosofi för ”MindLESSness”. Den går i korthet ut på att inte fundera så mycket utan att gå till handling istället. Kavla upp ärmarna och lös problemet, UTAN att känna glädje och tacksamhet över att du, ja JUST DU, har en sådan tur och än en gång får lära dig något nytt av universum!

Jag kan lova dig att detta sätt att tänka kommer att förändra ditt liv och det utan att du blir hatad av surkärringar världen över som inte känner för att frälsas av metoder som egentligen går ut på att man ska kunna lata sig och smita undan ansvar.

Låt mig presentera ett konkret exempel på hur metoden fungerar.

Varje morgon kör jag mitt barn till den kommunala förskolan. Detta sker ofta efter en natt av alltför lite sömn då barnet sover dåligt och modern lider av både nackproblem och prestationsångest, som egentligen är HELT berättigad självkritik, vilken gärna gör sig påmind runt klockan 03.00. Efter avlämnandet infinner sig ofta en känsla av enorm trötthet och en önskan om att slippa omvärldens förväntningar och krav, till exempel att infinna sig på arbetet som kräver inte bara ett dagligt skålpund kött utan hela ens själ. Detta mina vänner är svaghet, svaghet i dess renaste form, och kan enkelt bekämpas med mindlessness! Istället för att andas lugnt och känna glädje över de utmaningar som dagen kommer att erbjuda biter man hårt ihop tänderna, skjuter upp axlarna och upprepar det enkla mantrat ”Kom igen nu din lata kossa, sätt fart för fan!”( Rösten behöver absolut INTE ha en hurtig och uppmuntrande ton, snarare bör man sträva efter ett skadeskjutet djurs dödsångestskri för bästa effekt.) Genast skingras lathetens moln och pliktkänslan slår till, bilen rullar iväg och jag med den. Detta kan du också göra!

Nå, hur ska du ha det? Världen består av de som gör och de som latar sig, vem vill DU vara? Och om du nu nödvändigtvis vill tillhöra den mörka sidan och för evigt skys av surkärringar världen över kan du väl åtminstone gå med i Jehovas vittnen? De GÖR i alla fall något av sin fåniga livstolkning istället för att sitta lyckligt suckande under en korkek!

Baglady

Människor med perfekt ordning i sina handväskor är verkligen den allra värsta typen av besserwissrar! Även om de inte säger något så ser man hur de riktigt pyser över av självgodhet och överlägsenhet när de sitter där och vet att de har allt i ordning. Av någon anledning har de också ALLTID dyra och snygga väskor, och oavsett väsktyp ser det så stilrent ut. Till och med en tygkasseväska ser snitsig ut i klorna på en sådan där otäck filur!
Själv sitter man där med en väska som skulle få London efter Blitzen att framstå som välordnat och strukturerat. För dig som sov under historielektionerna kan jag förtydliga att Blitzan var den flygoffensiv som Tyskland genomförde mot England under andra världskriget. För att vara ännu tydligare så släppte de en massa bomber över England och det såg ut som fan efteråt. Ungefär som i min handväska. Och om JAG försöker mig på en tygväska ser det ut ungefär som att jag av någon anledning släpar en säck potatis efter mig-inte tjusigt alls!

Jag vet inte var det blir fel, jag HAR allt det jag egentligen behöver för att också ha en god ordning i handväskan. Till exempel äger jag ett flertal handväskor, en mobil, en plånbok och nycklar på en nyckelknippa. Det är vad jag lägger ner i handväskan. Så var i helvete kommer det övriga ifrån?! En snabb besiktning ger vid handen att väskan för tillfället innehåller diverse pennor, ett anteckningsblock, kvitton, utspillda tuggummin, en och annan halstablett, en udda vante, ett läppstift som jag inte sett sedan i somras, en trådrulle med tillhörande synål, handlingslistor, ett torkat apelsinskal, ett par barntrosor och ett knöligt paket pappersnäsdukar. Det var ju intressant fast inte hälften så intressant som vid förra inspektionen eftersom jag då hittade en mycket brun banan. Så brun att den börjat utveckla en alldeles egen livsform.

Jag vill hävda att detta trots allt är normaltillståndet för en handväska, de flesta av dem verkar ha någon sorts kontakt med en annan dimension som gör att de fylls av skräp. Vem vet, om jag har tur kanske den skojige lille faunen från Narnia, herr Taumnus,en dag sticker upp huvudet när jag öppnar väskan! Då ska jag ta honom i örat, eller hornen beroende på vad jag får bäst grepp om, och ge honom stryk tills han lär sig att klä sig ordentligt på vintern. Dumma get som gnäller över att det är kallt i Narnia för att det är ständig vinter, ja det tror väl jag det! Springer man omkring enbart klädd i en HALSDUK mitt i vintern blir det väldigt kallt. Idiot!

Nåja, strunt i honom nu. Jag tycker att man bör betrakta människor med ordning i handväskan med allra största misstänksamhet, om de har så gott om tid att de faktiskt på allvar hinner hålla ordning i väskan kan man ju fundera över vilket ansvar de tar för sina liv i övrigt. Eller så är de så överpedantiska att de kan tänka sig att städa undan allt som står i ordningens väg. Till exempel människor som inte håller ordning i sina handväskor.
 Människor med ordning i handväskan är alltså livsfarliga mördare, och borde å det snaraste spärras in för att säkerställa övrigas trygghet. Eller i allafall skuffas undan så jag slipper reta mig på dem där de sitter och pöser som de pösigaste pösmunkar med sina halstabletter i små perfekta askar och inga märkliga biologiska odlingsprojekt i ytterfacket som är så svårt att komma ihåg att kontrollera.

Sådetså.

Mitt namn är Fredag

Rubriken är FÖRSTÅS en parallell till den stackars urinvånare som Robinson Crusoe "räddade" från ett liv i okunnighet och på sitt västerländskt imperalistiska vis lärde Fredag allt han behövde veta. För vad visste Fredag om att leva på en öde ö som kunde vara användbart? Märkligt nog, med tanke på att Fredag var född där och rimligtvis borde haft alla förutsättningar jämfört med Robinson som var en lat och förmodligen halvfet viting från norra England, inte ett smack.
Nu var det inte dit jag ville komma, även om jag blir förbannad vartenda år när jag plågar mig igenom boken med mina elever, utan till det moderna föräldraskapet som på många sätt och vis liknar den tillvaro en slav lever. Fast Fredag bodde iallafall på en ö i Söderhavet. Det gör inte jag.

När jag var barn var det minsann inte roligt att vara barn! Då åt man otäck mat varenda dag och grät sig till sömns av längtan efter julafton. När mor och far talade så lyssnade man med andakt och vågade knappt annat än att nicka eller skaka på huvudet till svar. Aldrig kom det på tal att man skulle vågat tala om vad man ville eller inte ville och gud nåde det barn som skulle vågat sig på en åsikt om den förtäring som stod på bordet!

Dagens barn är det annorlunda med och mitt eget är inget undantag. Det ska ätas tacos och makaroner med ketchup, allting annat smakar blä. Jag hade DÖTT av lycka om det serverats något annat än köttkorv och uppstekt älg i alla dess former! Dessutom verkar de helt oförmögna att ta sig för det minsta lilla själv, klä sig och borsta tänderna, städa rummet och bära väskan är tydligen aktiviteter som inte passar dagens barn. Ha! Jag klädde mig själv från ett års ålder och gick sedan till dagmamman med min lilla kont på ryggen som enbart innehöll skummjölk eftersom kon sinat och geten var död. Jojo, det var tider det!

Barntv kan man se alla tider på dygnet numer och nåde den förälder som inte engagerar sig i den hjärndöde björnen Charlies äventyr i det bleka gryningsljuset, då ryts det som att barnet vore någon slags generalmajor och man själv en nyinryckt malaj som knappt hunnit knyta skorna innan inspektion! "Men mamma, du TITTAR JU INTE på Charlie! Så får man inte göra, man SKA TITTA på den som pratar mamma!!!"
Herregud!

Godis ska de ha också, i parti och minut. Själv var jag som barn lycklig ifall jag fann några smulor i botten av sockerlådan när mor knipsat loss en bit av bröstsockret, det var minsann inte frågan om att man fick välja och vraka från godishyllan en gång i veckan! För att inte tala om att de dessutom HÅLLER RÄKNINGEN på utifall att mamma kanske händelsevis försöker undersöka kvaliteten på innehållet i godisskålen. "Men MAMMA! Du tog TVÅ godisar, man får bara ta en åt gången mamma!" När började barn lära sig att räkna vid tre års ålder?! Tacka vet jag på min tid då man var fullständigt oförmögen att veta hur många fingrar det fanns på handen eftersom man var strängt upptagen med praktiskt arbete som handmjölkning och höbärgning dygnets alla timmar. Då hade man minsann inte tid att fundera på handramsor och annat trams!

De vet överhuvudtaget så IRRITERANDE mycket saker! När man som förälder skarvar ihop en förklaring till varför man inte får göra det ena eller det andra vill man inte bli överbevisad om att saker inte är sant eftersom barnet faktiskt redan vet hur det ligger till, det tröttar ut föräldrars hjärnor att ligga i jämna steg med dessa otäcka små Einsteinar. Det är inte arbete som orsakar utbrändhet, det är småbarn!

Jag antar att det borde gå protestera mot detta på något vis vilket jag också avser att göra. Jag måste bara överleva småbarnsåren först och förhoppningsvis en dag ha energi att komma ihåg hur man gör när man använder telefonen. Om jag hittar den ,eftersom den ständigt numer är gömd då det tydligen är ENORMT underhållande att titta på en arg mor som vildsint vänder upp och ner på allt för att hitta det som gömts.

Det var bättre förr, när det inte fanns telefoner! På min tid använde vi röksignaler. Sådetså.

ps. Nu sitter ni där kära läsare och tänker att snart, snart kommer det nog något förmildrande här. Inte ens Surkärringen kan väl vara så sur att detta är det sätt som hon vill presentera livet tillsammans med barn? Nog BORDE det väl komma några rader om hur det, trots allt, inte finns någon större lycka i livet än den när barnet slår upp ögonen och säger "Godmorgon mamma, vet du att jag måste få sträcka på kroppen lite först men sen vill jag ge dig en kram mamma, för du är min fina mamma, mamma."
Glöm det! Är det sådant sentimentalt dravel och trams ni söker kan ni leta efter bloggar som heter saker i stil med "Prinsessan Perfekts privatliv presenterat." Här surar vi! ds.

Hosianna pris och ära, vår Konung är nu nära!

Kära läsare, här kommer nu en chockerande nyhet-håll i er!

Jag, surkärringarnas surkärring, ERKÄNNER ATT JAG HAFT FEL! Under hela den tid som jag existerat på denna jord har jag alltid ansett mig vara placerad till vänster på den politiska skalan och betraktat den motstående sidan som Satans hantlangare. Redan som mycket liten ansåg jag att det var viktigt att dela med sig och inte bara tänka på sig själv, jag lekte ofta Robin Hood och byggde enligt min mor statligt ägda företag av mina legoklossar. (Okej, det där sista är inte helt sant men det går heller inte bevisa att det är en ren lögn.) Men jag hade fel och nu vill jag dela sanningen med er kära läsare så att ni också kan få upp ögonen och skåda Sanningen!

Under veckan som gått har det knappast undgått någon med läsförmåga och en intelligenskvot över den medelmåttiga morotens att det har fötts ett barn av en viss dignitet. I samband med detta barns födelse, vilket försett mig med en sådan källa till irritation att jag lätt skulle kunna skriva en hel bokserie baserad på bara denna händelse, så öppnades ändå mina ögon för sanningen; Fredrik Reinfeldt måste vara den återfödde Messias! Hur förklarar man annars att han bara genom att SE på den nyfödda skattebetalarsnyltaren kan konstatera att det verkligen ÄR kronprinsessans barn? HALLELUJA!

Fast särskilt lik Jesus Kristus är han förstås inte, så kanske är han helt enkelt bara rikt välsignad och någon slags modern profet? Det spelar mig inte så stor roll, det viktiga är att han av Herren getts en sådan fantastisk gåva att jag helt enkelt efter detta måste tro att allt han säger är sant och riktigt på alla sätt och vis! Mitt liv ska efter detta levas i Fredrik Reinfeldts efterföljd, jag ska ägna all min kraft åt bot och bättring för min tidigare misstro mot denne av Herren utvalde skallige viktigpett...jag menar stilige mästare!

Det är så många saker som måste ordnas, till exempel en polsk städerska, skräddarsydda dräkter, en ny vänkrets bestående enbart av välbärgade och inavlade adelsmän på dekis som har roliga smeknamn som "Nöffe" och "Bamse", ett djupt rotat förakt för arbetarklassen och arbetslösa samt sjukskrivna(vilket innebär att jag måste säga upp kontakten med större delen av släkten förutom vissa delar av mormors släktgren men vad gör man inte när man sett ljuset!) och sist men inte minst GENAST sluta lära mitt barn att vara generös, omtänksam, tolerant och förstående.

Om vi nu tar och och örfilar oss ur denna psykotiska mardröm så ska man ändå ge Fredrik en eloge för att han hade vett att se generad ut under intervjun gällande denna fantastiskt fåniga tradition som av någon för mig helt outgrundlig anledning lever kvar i det moderna Sverige 2012. Jag kan bara konstatera att Herrens vägar i sanning äro outgrundliga.

Posten ska alltid fram!

Detta sympatiska uttryck är den devis efter vilken karaktären Gustav Svensson, fadren i den sedan länge avsomnade svenska tv serien "Svensson Svensson" lever sitt liv. Jag har väl varken så mycket till övers vare sig för Gustav eller tvserien då ingendera av dem egentligen tilltalade mig på något vis. Förutom just denna hos Gustav så starka känsla för sitt arbete. Såklart hade han inte hittat på det själv, det var säkert någon käck postmästare anno 1790 som totade ihop uttrycket men än idag klingar det vackert och stolt!

Detta önskar jag att dagens postiljoner, eller i den historia som nu ska följa i själva verket tidningsbudet men det är inte så noga, ville ta till sig.
Det var som så att det för ett par år sedan inte bar sig bättre än att det jag kallade mitt hem beslöt sig för att helt enkelt ta sig av daga medelst självmord. Jag vet inte om bostaden under en längre tid lidit av depression eller om det försökt förmedla det på något vis, en dag började det brinna och hej bara så var jag och familjen hemlös. Jag uppskattade det inte alls, framförallt inte med tanke på det nio månaders helvete jag just genomlidit med en dramatisk ingång i föräldrarollen i form av förblödning efter förlossningen, kolik samt ett barn som vägrade sova. Kort sagt var jag utmattad. Och nu hemlös och ägodelslös.

Min hjärna bestämde sig då för att ta semester, gå i lockout och i största allmänhet inte samarbeta. Det var en intressant upplevelse att utföra ens de simplaste hushållsysslor eftersom jag inte riktigt kom ihåg hur man stekte köttbullar, sorterade tvätt eller tolkade trafikljussignaler. Nåväl. En möblerad lägenhet ordnades genom en god vän och med de få pinaler familjen ägde; en kasse barnkläder, en hallmatta, ett skoställ och en barnvagn, begav vi oss till storstaden för att försöka ordna upp tillvaron.

En natt vaknade jag och gick till köket för att dricka vatten. När jag passerar skrivbordet noterar jag att bilnyckeln är borta. Fylld av onda aningar vände jag upp och ner på hela lägenheten men ingen nyckel står att finna. Återstår alltså att gå ut till bilen. Då vaknar barnet som vid detta lag är cirka nio månader gammalt. I mitt nu nästintill paranoidmaniska tillstånd sliter jag på barnet en overall och stövlar iväg mot fordonet som i vart fall inte visar sig vara stulet vilket jag förstås fruktat mest av allt. Barnet, som aldrig tidigare varit med om något så skojigt som att gå ut mitt i natten kluckar förnöjsamt i baksätet där det placerats för att inte störa mammas begynnande nervsammanbrott. Ingen nyckel finns i, under eller ovanpå bilen. När jag som bäst sliter ut mattorna och på alla fyra synar golvet samt funderar på hur svårt det är att slita loss inredningen störs jag av ett knattrande ljud. Det visar sig vara tidningsbudet. Tidningsbudet som stirrar så att han glömmer bort att svänga och istället kör rakt in i en snödriva och för ett ögonblick döljs i ett moln av pudersnö. När snön lagt sig stirrar han fortfarande. Jag stirrar tillbaka och känner ett starkt inre driv att efter noter skälla ut honom för hans oaktsamhet med postverkets tillhörigheter och oviljan att sköta sina egna djävla affärer!

Elmopeden dras lös och det knattrande ljudet, med den märkbart skakade chauffören, försvinner bort efter gatan. Då vaknar jag till och inser att nej; det är nog inte var natt man möter en vildsint stirrande kvinna, iförd stora vinterskor, nattskjorta och bara ben som förvarar sitt barn i bakrutan på bilen. Jag förstår att det enbart är en fråga om tid innan polisen, socialtjänsten och psykjouren med tjutande däck och sirenerna på kommer att svänga runt hörnet. Jag hugger barnet och galopperar som en skadeskjuten gasell mot tryggheten i lägenheten. Barnet sövs och jag går för att lägga mig, passerar skrivbordet och plockar av reflex upp sambons chipspåse för att vika igen den och undvika aromförsämring av produkten. Under påsen ligger nyckeln.

Hursomhelst anser jag att tidningstjänst borde se till att anställa mindre lättskärrade tidningsbud som inte kör av vägen för vad som helst, ty posten (eller tidningen om det ska vara så förbannat noga då) ska alltid fram!

Fashion; One day your in, next day your out!

Nu ska vi leka en lek! Jag kommer att räkna upp några saker och sen ska du gissa vilken som ska bort. Är du beredd?
Me & I, VillerValla, Busiga barn, Geggamoja, Polarn o Pyret, Lingon o blåbär- Vad ska bort?!

Svar: Allihopa eftersom det är namn på barnkläder som ENBART är ett slöseri med föräldrars pengar och används som statusmarkeringar.

Jag har själv barn och tvärtemot vad du kanske tror efter denna inledning så bryr jag mig faktiskt om vad barnet har på sig. Det ska vara helt, rent och se bra ut.
Uppvuxen i ett hem där socialistiska värderingar hölls högt och barndomen präglades av mors fruktansvärda hemodlade mangold samt hemsydda kläder var jag trots den absolut vuxna åldern inte helt beredd på vilken massiv målgrupp nyblivna föräldrar är för marknaden. Herregud!

Det började redan på BB där jag efter en besvärlig förlossning i feber och medicindimman försökte komma underfund med om jag fött ett barn eller en sköldpadda.(Med tanke på hur bröstvårtorna bets i lutade jag länge åt sköldpaddan men det är en annan historia.) Det visade sig att det var ett barn och också att man fick presenter från snälla företag när man nu varit så duktig och klämt fram en ny liten konsument. (Undrar om jag fått något om det visat sig att det HADE varit en sköldpadda?)
Jag tänkte inte så mycket mer på saken utan koncentrerade mig på att komma in i rollen som nybliven mor; äta med barnet i famnen, gå på toa med barnet i famnen, duscha på den tid det tar för ett barn att andas in mellan skriken osv osv. Alla ni mammor därute vet vad jag menar.
Efter ett tag kom vi hem och då började det på allvar. Det bara ÖSTE in reklam om prylar man tydligen var tvungen att ha för att barnet överhuvudtaget skulle överleva ettårsdagen! Jag visste inte själv att en dräggellapp från Sikke Lej a 295 kronor hade sådana fantastiska livsuppehållande egenskaper, men som vi säger i vår familj; Vad vet en ko?

Tydligen en del eftersom jag gav fullständigt fan i allt tjafs och trams som jag lockades att köpa. Barnet hade en säng som det ändå vägrade att sova i, en vagn som det hatade och ett par uppsättningar kläder som det helst inte ville ha på sig. Vilken tur att jag då valde att handla begagnat och inte satt där med PoPmössor som ändå aldrig fick vila på den fjuniga skulten vid andra tillfällen än då jag tyckte att det skulle vara trevligt att lyssna till Mozarts Requiem framfört av mistlur!

Något lugnare med reklamen är det väl nu några år senare, nu skickar de istället leksakskataloger som jag glatt låter barnet klippa sönder, men ändå hamnar jag emellanåt i diskussion med andra föräldrar om vad man MÅSTE köpa till sina barn. Tydligen MÅSTE man se till att vara på språng när Me & I släpper sina vårnyheter, "annars är de slut direkt och då står man där utan T shirts!"
Oh no.
Tredje världen ringde, de vill ha tillbaka sina I landsproblem. 

Självklart tror de flesta föräldrar inte att man måste köpa märkeskläder till sina barn men många gör det ändå och då främst av anledningen att alla andra gör det och man vill inte vara udda. Jag tycker inte att det är fel att vilja klä sitt barn fint men någon måtta får det ändå finnas! Ett par byxor är inte sämre för att de kommer från ett standardsortiment och inte har ett mönster av orangegröna sega råttor på sig.
Många föräldrar oroar sig för att barnen ska få det tufft i skolan och må dåligt i tonåren. Är det då så smart att redan som småbarn få lära sig att man bara köper kläder av vissa märken? Jag tänker då inte på att de barnen kommer att bli retade sen, jag tänker på hur de kommer att bemöta klasskamrater som kommer från hem utan de ekonomiska tillgångar som krävs för ett sådant köpbeteende.
Det tycker jag att du som förälder också ska göra.

Go go Mårten Gås!

Nu kära läsare har det äntligen hänt något riktigt spännande att reta upp sig på! Eftersom jag tror på en högre makt har jag känt på mig hela dagen att jag på något vis skulle kompenseras för den under helgen förslösade väderirritationen och på vägen hem, som vanligt genom P4, så kom mitt bönesvar! Det är nästan så att jag börjar tro att vår Herre faktiskt använder sig av denna kanal som något slags profetiskt språkrör vilket tål att fördjupa sig i men inte just nu, var sak har sin tid som det står i den goda boken.

Okej, listen to this! I grannkommunen finns det ett kommunalråd som är något av en lokalkändis i området. Det beror nog till stor del på den ohemult långa tid som denna person suttit på sin post men själv föredrar jag att tro att det beror på den slående likheten med Mårten Gås, ni vet Kalle Ankas farmors extremt lata dräng. Huruvida kommunalrådet lider av samma brist på arbetsmoral vet jag inte men i likhet med sin tecknade namne säger kommunalrådet ibland saker som kanske skulle behövt tänkas igenom lite mer innan det lämnade hjärnan för transport till talorganen.

Det är ett, med tanke på sin ålder, ganska modernt kommunalråd för tydligen har kommunalrådet en blogg. I denna blogg har kommunalrådet uttalat sig kring Whitney Houstons död och den glorifiering som råder kring den numer avlidna sångerskan i ganska exakt samma ordalag som jag själv för ett par dagar sedan. Eftersom jag bara är en liten surkärring så går dessa mina tankar världen obemärkt förbi men se kommunalrådet finns idag på Aftonbladets förstasidor där nöjesreportern Fredrik Virtanen KRÄVER kommunalrådets avgång för sina åsikter och uttalanden om Whitney och hennes drogmissbruk och det tveksamma i att Aftonbladet skapat en sådan hype kring händelsen. Kommunalrådet har till och med gått så långt att Whitney kallades för en dålig mor!

Ursäkta Fredrik Virtanen men hur tänkte du nu?
Du är en ganska medioker nöjesjournalist som skriver ungefär detsamma som alla andra nöjesjournalister, det vill säga inte särskilt mycket med substans.Det råkar också vara så att jag läst en bok om droger i Sveriges mediakretsar där du pekas ut som en mycket drogliberal person. Jag vet inte jag men det verkar nästan som att du tagit illa vid dig för att du känner dig träffad.
Trots allt har jag ändå läst en del av det du skrivit om musik sedan jag själv var i tonåren och jag har ALDRIG uppfattat att du kände en sådan kärlek till Whitney eller att du engagerat dig i frågan om drogmissbrukares lämplighet som föräldrar.

Nej du Fredrik, jag tycker att du verkar fäkta för att försvara ditt och Aftonbladets ytterst osmakliga hanterande av händelsen. Vad vet du för övrigt om kommunalpolitik som gör att du kräver att Mårten Gås inte ska få ha kvar sitt jobb? Du får ursäkta, men jag har svårt att se att du roar dig på kvällar och helger med att läsa igenom kvalitetsredovisningar och halvårsbeslut från små kommuner som ligger så långt bort från Stockholm, dvs alla norr om Uppsala, att du inte har en ANING om var de ligger. Lägg av! Inte heller vet jag hur mycket erfarenhet du har av drogmissbrukande föräldrar men jag kan säga dig att jag stödjer Mårten Gås på alla sätt i hans uttalande att Whitney var en dålig mamma. För såhär är det; en människa som missbrukar är inte en bra föräldrar JUST FÖR ATT den använder droger. Och den sanningen blir inte mindre sann bara för att föräldern råkar vara en kändis!

Slutligen då. Fredrik, ärligt talat, vem fan tror du att du är och hur mycket tror du att den kommunalpolitiska världen bryr sig om vad du tycker? Det är inte direkt som att Barack Obama hört av sig och antytt att USA:s och Sveriges relation är hotad på grund av Mårten Gås. Ta du och ägna dig åt något vettigare, till exempel det som är ditt arbete. För om du har så gott om tid till ditt förfogande att du hinner sitta och scanna Sveriges bloggar på jakt efter uttalanden om Whitney Houston så undrar jag om inte du skulle kunna ta på dig några fler arbetsuppgifter med lite tyngd i. Kanske koka kaffe eller något?

Mårten Gås! Håll din näbb högt och stolt, du är inte ensam om att sträva efter en nykter syn på sanningen! Fortsätter du såhär så kanske jag till och med kan tänka mig att inte skratta rått åt din likhet med ett gräsligt fjäderfä varje gång jag ser dig. Over and out.

Ps. Givetvis har jag inte kontrollerat om det var en privat eller i arbetet använd blogg som användes för att uttala sig om WH eftersom jag skulle kunna vara benägen att tycka att Mårten Gås inte ska använda en politisk blogg till dylikt. Inte heller har jag läst vad Fredrik Virtanen verkligen har sagt om händelsen, jag håller mig till den information som getts mig i komprimerad form via Herren själv i form av P4:s nyhetssändning. Hela bilden skulle, som det så ofta gör, inte ge utrymme för de suraste tolkningarna av saken. Ds

Snön vräker ner; tiddelipom!

Ytterligare en anledning till att A Lindgren inte ska ha något nobelpris är hennes uppenbara stöld av text från A A Milnes klassiker Nalle Puh. Just ordet "tiddelipom" används nämligen i boken om Pippi när hon av någon anledning bestämmer sig för att hitta på en visa om regnet som faller. Till skillnad från snön då i Nalle Puh som också åtföljdes av ett "tiddelipom." Snyggt Astrid, jättesnyggt.
Nåväl, det är bara ett litet sidospår till det vi ska prata om nu, nämligen alla surkärringars all time favourite; vädret.

Inför helgen utlovades det där jag bor snökaos och livsfarliga vindar. Givetvis gick jag igång på alla cylindrar och oroade mig nästan harmynt inför denna kommande prövning. Åh så jobbigt med skottningen, tänk om vi blir insnöade och jag som är ensam hemma i helgen, förutom barnet då men jag har inga högre förhoppningar på en treårings dolda talanger att köra traktor, tänk om det blir strömavbrott, tänk om jag inte tar mig till jobbet på måndag osv osv osv. Och vad händer? INGENTING!!!

Ja, det blåste en del under lördagen men inte så att jag kan säga att jag klassar det som livsfarligt. Det drevade en del längs vägen men snömängden som ramlat ner uppskattar jag till kanske 3 cm på sin höjd. Borde jag vara nöjd över detta resultat? Tycker du ja, din mindfullnessinsnöade tönt! Här har jag gått och oroat mig och inte bara målat fan på väggen utan ETSAT in honom och för vad? Ynka 3 cm! Tänk all denna ilska och irritation som jag nu förslösat till ingen nytta, istället hade jag kunnat reta mig på något annat och känt den inre tillfredställelse som bara tvättäkta surkärringsmissnöje kan ge!

Vad hände?! Snökaos och livsfarliga vindar FÖRSVINNER väl bara inte i tomma intet? Eller är det någon annan ort som trängt sig före i kön? Någon djävla ordning får det väl ändå lov att vara på sådana här saker!
Värst av allt är att jag nu fruktar att detta förbannade oväder ligger och lurar bara någon mil bort för att verkligen djävlas och slå till under natten så att jag verkligen ÄR insnöad imorgon och ska leva med ångest hela dagen i frågan ta sig upp för den igensnöade infarten med bilen . ÅH!!!

Någon måste kunna hållas ansvarig för detta. Jag vet inte vem men lita på att jag ska komma fram till det!

"Det är synd om människorna"

Citatet kommer från inledningen till pjäsen "Ett drömspel", skriven av August Strindberg.
Personligen så tror jag att Strindberg mest tyckte synd om sig själv, utifrån vad jag vet om den store författaren hade han mycket svårt att inte älska sig själv övermåttan mycket. Kort sagt var han en dum djävel med ett gigantiskt ego. Tyvärr var han också rätt duktig på att skriva, därav måste vi nu dras med honom som en av Sveriges storheter genom tiderna.

Iallafall väljer jag att citera honom för att komma in på dagens ämne; programutbudet på de mest vanligt förekommande tvkanalerna eller som jag gärna kallar det: dagens skräp. För skräp, det är vad det är.
Att det enligt mig var bättre förr råder nog ingen tvivel kring hos den av mig trogne läsaren. En surkärring har en viss grundinställning som måste följas och devisen "Det var bättre förr" passar utmärkt! Iallafall när det passar. En annan dag kan det som var förr vara helt enkelt uruselt undermåligt men det är helt i linje med en surkärrings rätt att vända den sura minen efter vinden och är inget som du läsare behöver ifrågasätta.

Iallafall. På den tiden det fanns en uppfattning att ett tvprogram skulle ha någon slags moralisk försvarbarhet gjordes det betydligt mycket mindre skräptv och det var en klok inställning. Jag begriper såklart att vi med reklamkanalernas intåg ställdes inför ett ökat behov att locka tittare och i krig, kärlek och tvproduktion är tydligen allt tillåtet. Varför finns det annars sådana förskräckliga tvprogram som "Paradise Hotel", "Fear factor", "Real housewifes-i-alla-möjliga-amerikanska-städer", "Greys anatomy", "OC" osv osv osv?
Under hösten var jag sjukskriven en kort period och då upptäckte jag det värsta av dem alla; "Jersey shore".
Handlingen, så långt som jag har förstått den, är att ett antal italienskättade amerikaner får bo i ett hus tillsammans och ägna dagarna åt att umgås, festa, hångla med varandra hit och dit, bråka och i största allmänhet visa upp hur tragiskt hjärndöda de är. Men hallå!!!

Visserligen har de väl själva gått med på att vara med och tragiskt nog kan det vara så att man så desperat gärna vill bli känd att man gärna ställer upp på att framstå som mer ointelligent än vad man är. Eller så är man helt enkelt så dum som man faktiskt verkar och förstår inte att hela världen sitter och skrattar åt en. Förutom de andra dumma människorna, främst unga och naiva sådana, som tänker att det vore coolt att vara lika känd som gänget på tv och få en massa saker gratis.

Det jag skulle vilja är att få träffa de personer som står bakom denna cyniska och otrevliga utveckling av vårt tvutbud. Sedan avser jag att skälla ut dem efter noter och avkräva dem svar på hur de kan sova gott om nätterna när de på alla sätt de kan bidrar till att dumhet, idioti och omoral får en stjärnglans över sig. Vill de att deras egna barn ska strunta i att gå i skolan när det finns alla möjligheter att vara full och slåss i tv på bästa sändningstid? Iallafall om man fixar ett par schyssta silikonpattar eller jobbar på att bygga upp sina biceps OCH solar solarium tills man ser ut som en pepparkaksfigur. SKÄMS PÅ ER!!!

Förutom att ni bygger en orealistisk bild av vad som är viktigt för dagens ungdom förolämpar ni min och andra vettiga människors intelligens med era dumma djävla skitprogram! Hur ska människor som inte getts möjlighet till större perspektiv, god utbildning och världsmedvetenhet få det så länge ni överöser dem med mer och mer skräp?! Såklart väljer de att ta till sig er strösslade dynga när de knappast tror sig själva om att förstå vad som sägs på nyheterna och för övrigt inte tycker att det verkar viktigare än vem som satt på vem i ett riggat tvprogram från Jersey shore! SKÄMMES, SKÄMMES TA MIG FAN!!!

Jag har en dröm, som en berömd SMART man en gång sa, en dröm om att alla djävla skitprogram ska försvinna från tvutbudet så att det finns något att titta på som inte skapar en direkt hjärnblödning orsakad av ilska! Nu är det bara att se till att något händer, jag väntar på resultat tvproducenter världen över! Alternativt kanske Sveriges regering kan agera i frågan, det spelar mig ingen roll vilket som.
För att underlätta processen har jag satt ihop en lista på program som SKA sändas och då menar jag bara de, HELA TIDEN!

Godkända program från och med nu:

Deckare- Morden i Midsomer, allt av Agatha Christie(förutom den till 70-talet förlagda serien med Peter Ustinov, den är urusel!) Kommissarierna Frost, Linley, Morse ochLewis, Taggart, Mord i sinnet, Tyst vittne, Mördare okänd, Murdoch mysteries, Sherlock Holmes (ja, även den moderna versionen går bra)

Historiska dokumentärer- framförallt gillar jag medeltiden, renässansen, romantiken, upplysningen och håller vi oss till det under större delen av tiden går det bra med andra världskriget någon gång ibland

Trädgårdsprogram

"Skärp dig för helvete-program"- Arga snickaren, Kniven mot strupen och Lyxfällan (Dr Phil går bra om det är avsnitt där han faktiskt blir förbannad och talar om hur det ligger till)

Roliga program- Doc Martin, allt med Grotesco, Varantv, Hipp hipp, Eli Stone, My name is Earl, Simpsons, Family guy, South Park, American Dad, stand up på Comedy central

Bara bra program- Plus, dokumentärer om saker som intresserar mig, Game of Thrones, Svärdet och spiran, vettig samhällsinformation

Filmer- Sagan om ringen, Indiana Jonesfilmerna, Piratesfilmerna, brittiska och irländska komedier samt allt med Monty Python

Jag kan också tänka mig en och annan nyhetssändning. Sätt fart, jag väntar!

"Polisen utesluter inte brott."

Egentligen kommer det här inlägget att handla om korkade saker som sägs i sportsammanhang, just idag inom hockeyn, men vi börjar med min absoluta favorit vad gäller dumma uttryck.

"Polisen utesluter inte brott" är en rätt vanlig standardkommentar som används när människor hittas döda. Jag kan förstå att det finns tillfällen när polisen inte är helt säkra på hur det ligger till, däremot finns det tillfällen där jag tycker att det är ställt utom all tvivel att ett brott har begåtts och då blir det bara fånigt. Till exempel så begår människor sällan självmord genom att stycka upp sig själv i små bitar, lägga sig i bagageluckan på en bil och sedan sätta eld på bilen. Självklart är det ett brott som har begåtts!
Nog om det, nu ska vi prata hockey.

Det började egentligen med att jag som vanligt lyssnade på radion när jag körde till jobbet. Det lokala laget åkte på förlust under innevarande kväll och nu skulle det analyseras. I intervjuerna med tränare och spelare nämndes bland annat; "Vi var för dåligt förberedda", "Vi måste spela med hjärtat" samt "Det är dags för laget att stå upp." Hmm.

Hur förbereder man sig för dåligt inför en hockeymatch? Hade de inte knutit skridskorna ordentligt? Glömt att äta mellanmål? Var halva laget försenat för att de inte hittade sina klubbor?
Jag vet inte vad de menade eftersom det inte gavs några exempel men jag skulle bra allt gärna vilja veta.

Hur spelar man med hjärtat och när har de någonsin gjort det, jag har aldrig sett något annat än en puck och klubba användas. Vems hjärta använder man, turas man om och är det ett straff eller en ynnest att få ge sitt hjärta till spelet? Kan man kryssa för på något donationskort att ens hjärta får användas som pucksubstitut?

Det är dags för laget att stå upp. För vad, nationalsången? Men det gör de väl ändå? Eller satt alla ner när matchen började och vägrade lämna bänken?
Ärligt talat så förstår jag förstås att de menar att laget måste kämpa mer men jag blir nästan lika irriterad av att förstå vad de menar eftersom de som säger det antyder att hockeyspelarna ska kämpa för stadens ära. Lägg av. Större delen av dem har ingen anknytning till staden överhuvudtaget och den enda anledningen till att de ställer sig upp och jagar pucken är den mycket furstliga betalningen de erhåller.

Och sist men inte minst en odödlig klassiker; "Vi pissade på dem" som tydligen ska tolkas som att man vann mycket överlägset. Fast efter att ha gått delar av gymnasiet med elever från hockeygymnasiet kan jag avslöja att det faktiskt också kan betyda att man urinerar på varandra. För det gjorde dom så fort dom kom åt eller i varandras schampoflaskor. Även elever som inte spelade hockey drabbades av fenomenet och jag har ägnat många år till att fundera på vad det är med hockey som gör att man drabbas av en obetvinglig lust att urinera på andra människor och slänga ur sig märkliga klicheer när man blir intervjuad.

Kan det vara hockyfrillan som på något vis drar ner deras intelligens? Min forskning stödjer den teorin då min sambo spelar hockey på motionsnivå, utan hockeyfrilla, och inte visat minsta tendens till att vare sig kissa på medmänniskor eller kasta klicheer omkring sig.
Men jag kan ännu inget bevisa så än så länge utesluter jag inte brott.

AND IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII WILL ALWAYS LOVE YOUUUOOUUU!

Nej Whitney Houston, tyvärr inte. Men jag tror inte att det bekymrar dig särskilt mycket nu längre.

Iallafall. "Whitney Houston oväntat avliden!" Knappast va. De flesta missbrukarna dör före sin tid och den enda anledningen till att WH klarade sig så länge som hon gjorde var att hon under större delen av sitt missbruk har haft råd att hålla sig med kvalitetsdroger samt omgivits med ett entourage som kunnat larma ambulansen i tid när det har behövts.

Jag vill tydligt markera att jag INTE  förringar det sorgliga i att en av Guds skapelser för tidigt har lämnat världen och att ett barn lämnats moderslöst, det är enbart tragiskt och hemskt. Däremot vrider jag mig nästan av vämjelse över hur omvärlden på något märkligt vis blundar och bortser från kalla fakta. Whitney Houston var under tjugo års tid missbrukare och knarkade bort både karriär, familj och enorma mängder pengar. Mest ledsamt är förstås relationen till barnet, en mamma som är ständigt hög är inte en bra mamma. Trots det fortsatte hon att vara populär och upprätthöll en ikonstatus. Sjukt.

Jag läser i tidningen att hon la nästan en miljard på avgiftning och rehab under de tjugo åren, utan resultat. Jag vet förstås inte om det är sant, vad gäller miljarden alltså, men säkert är det en ansenlig summa vi talar om. Trots det blev hon inte drogfri. Då säger jag såhär; hon ville inte bli drogfri. Och varför skulle hon? Alla accepterade och älskade henne ändå, det spelade liksom ingen roll.
Jag kan förstå henne. Efter en svår förlossning fick jag morfin och det kan jag lova var en trevlig upplevelse! Om jag fick gå runt i den behagliga känslan ständigt och jämt utan att folk klagade på att jag var helt i min egen värld och alla älskade mig, hyllade mig ändå; VARFÖR skulle jag då låta bli?
Om jag inte fråntas rätten till mitt barn och hotas med att bli utslängd på gatan, varför skulle jag då låta bli? Om jag kan tjäna tonvis med pengar på att visa upp mig på en tillställning och lyckas vinka på rätt ställe, varför ska jag då låta bli? Ja, i mitt fall förstås för att jag är mycket smartare än Whitney och aldrig skulle börja knarka från första början men för hennes del förstår jag att det var en frestande deal.

Mest förbannad blir jag ändå över dubbelmoralen kring kändisars värdelösa livsval. En missbrukare som är "ingen" får inte ögonkontakt med människor på stan. De får skylla sig själva, är dåliga människor med dålig moral som förtjänar att ha det så uselt som de har det. En kändis med samma vanor passas upp, curlas för och förses ofta med droger av omgivningen utan att någon höjer på ögonbrynen. Fy fan säger jag, fy fan!

Jag hoppas innerligt att Whitney Houson har kommit till ett bättre ställe där hon fått frid och jag hoppas att världen slutar upp med sin dyrkan av korkade kändisar.
För övrigt begriper jag inte hur man kan gilla "The bodyguard" som måste vara en av tidernas sämsta filmer med ett av världens uslaste soundtrack eller hur man kan vilja vara gift med  Bobby Brown. Jag antar att hon i samband med skilsmässan hade en nykter period, alternativt fick nya glasögon så att hon faktiskt förstod vilken klädsmak han hade och sedan gjorde slag i saken.

Sådetså.

Och årets Nobelpris i litteratur tilldelas.....

Här kommer nu det du kära läsare väntat länge på; min åsikt i frågan ”Astrid Lindgren och Nobelpriset i litteratur.”
Svar: Nej, helst inte tack!
Motivering: Har du läst någon av hennes böcker?!

Om jag själv finge bestämma så borde allt Astrid Lindgren producerat låsas in i ett valv som förseglas för evig tid. Vore det inte enklare att bara bränna allt? Jo, men där man bränner böcker brinner snart också människor och den utvecklingen är jag inte direkt för. Däremot är jag för att folk beter sig så anständigt och rättrådigt de kan och där är Astrid Lindgren verkligen inte till någon hjälp.

Idag lever människor i någon slags tro att Astrid Lindgren var en mysig tant som hittade på skojiga och lustiga figurer. Denna allmänna inställning grundar sig förmodligen på att folk idag är alldeles för lata för att läsa för sina barn. Istället köper man SF:s samlade Astridbox och slår med gott samvete igång detta till sina barn utan att egentligen notera vad som händer i dessa filmer. Kanske är man för upptagen av sin egen box som rymmer 3 liter istället för 15 skivor anarki.

Here we go.

Pippi Långstrump är en bra förebild för tjejer!

Ja, om du vill att din dotter ska bli asocial, sakna impulskontroll, ljuga, trotsa och vägra rätta sig efter lag och ordning. Låt mig också påpeka att hon i ett kapitel går till apoteket och blandar en massa medicin för utvärtes bruk som hon sedan dricker upp. Hon äter också flugsvamp. Verkligen jättefint att lära barn. Jajamen. Vidare är hon elak och retsam samt håller sig med ett illegalt importerat husdjur.

Karlsson på taket är en söt liten gubbe med propeller på ryggen.

Eller en läskig och otäck Micael Jacksonfilur med snickarbyxor som umgås med barn och beter sig allmänt illa. En bra kompis river inte sönder andras leksaker och stjäl inte heller och låter kompisen ta smällen. Jag talar förstås om mammas köttbullar som bara ”försvinner”.

Barnen i Bullerbyn är så harmoniskt!

Hmm….men man kan ju fråga vad som rörde sig under ytan i alla dessa perfekta små gårdar. När inget värre händer i en by förutom att man glömmer att köpa socker hos handlaren får man faktiskt en krypande känsla av att något är fel.

Dessutom tror jag att den ytligt gemytliga stämningen ger dagens moderna yrkesarbetande kvinnor ångest även om de inte själva vet det.

Ronja Rövardotter, vilken härlig och spännande saga!

Det handlar om ett barn som växer upp i ett kollektiv av kriminella, ledda av en psykiskt skör man som inte klarar av vare sig döden eller dotterns frigörelse. ”Jag har inget barn!” Nej, inte så länge till eftersom jag antar att socialen faktiskt till slut gjorde sitt och omhändertog det stackars barnet.

Emil i Lönneberga, det var allt en riktig rackarunge!

Absolut! Säkert blev hans ADHD mycket bättre av att stängas in i vedboden och det ständiga hotet om våld. Vedboden var i och för sig kanske inte så dumt, Bergman gjorde ju rätt bra filmer och spenderade mycket av sin barndom inlåst i en garderob. Han var ju också en trevlig och gemytlig man. Not.

Mio min Mio

Har man en hemsk uppväxt så är det verkligen en bra lösning att ta livet av sig. Man hamnar ju bara i Landet i Fjärran och träffar sin fader Konungen, får en kompis och en fin häst så man har ju allt att vinna! Att kompisen har ett namn som låter som en Pokemon får man stå ut med, liksom det faktum att din fader Konungen har tänkt sig att du ska ge dig ut och slåss mot ondskan. Ensam.

Bröderna Lejonhjärta

Se ovan men med tillägget att det är en bra ide om man är svårt sjuk. Och att man hamnar i Nangijala istället, eller i Nangilima som verkar vara Nangijala 2.0. Fast hästen får man ju och dessutom en pottfrisyr som skulle gjort Gustav Vasa GRÖN av avund!

Sunnanäng

Återigen se ovan men man hamnar hos en snäll mamma som steker plättar. Det är evig sommar också. Så dra på dig träskorna, knalla ut i snöstormen och kliv in. Glöm inte att stänga dörren efter dig. Kom till mamma.

 A
llrakäraste syster

Får du ett syskon är det enda vettiga att fly in i dina egna fantasier tills du är på gränsen till en psykos. Gör inga som helst försök att anpassa dig till den nya livssituationen eller att bete dig som folk förrän du mutas med en dyr present, till exempel en hundvalp.

Behöver jag säga mer? Kort sagt, Astrid Lindgren var verkligen inte barnens vän och borde hållas så långt bort som möjligt från desamma.

Ack Värmeland du sköna, fast i norrländsk version

Det vilar något vackert över Värmlands "nationalsång", det går inte att förneka. Människor känner saker för den plats de bebor eller kommer ifrån, det märks inte minst inom den moderna musiken där fler och fler musiker skapar texter och musik som talar om uppväxtorten. Givet är det min tur nu.
Så, norra Norrland, this goes out for you!

Låt mig börja med att säga att jag inte skäms för dig. Jag har ingen längtan efter att bo i en metropol och ta mig till jobbet med pendeltåg eller att springa på nattklubbar som har öppet till klockan 5. Inte heller bryr jag mig ett dyft om att vara moderiktig eller drömmer om att vara bekant med märkliga konstnärer som skapar installationer av uppstoppade getter och gamla bildäck.
För mig är det okej att dricka kaffe med grannarna, gå på pubkväll i den lokala skidstugan och storhandla på ICA Maxi. Jag kan läsa DN kultur hemma i min soffa och filosofera i min ensamhet.

Norrland, jag älskar ditt sommarljus och dina stjärnklara nätter. Jag älskar den känsla av bitterljuvt vemod som bara en naturvy i en norrländsk försommarnatt kan ge, som en vacker folksång i moll. Norrskenet som ringlar sig likt en orm över himlen och fräser, tystnaden som vilar över en enslig myr i augusti. Allt det här är du, och det älskar jag dig för. Innerligt.

Men Norrland, vet du en sak. Klimatet här uppe suger, det suger fett som en äkta ungdom skulle ha sagt. Och för att uttrycka mig så rakt som bara jag kan när jag blir riktigt irriterad; det suger kuk-med tänderna! (Alltså väldigt dåligt eftersom det förstås gör ont för den stackare som får snorren söndergnagd.)
Snö och kyla är inte min melodi och jag tycker att du Norrland borde ta ditt ansvar för de här frågorna. Jag antar att det en gång gjordes någon slags fördelning av klimaten och jag undrar var du stod då? Bakom dörren eller? Kanske hade du en chans på lite sol och värme men så kom Spanien och bölade och janteinspirerad som du säkert var redan då tänkte du: "Vem är jag att komma och bara ta för mig av ett underbart klimat som skulle göra mina invånare glada?"
Tack ska du ha Norrland, tack för att du bytte ut möjligheten att plocka vindruvor mot alla chanser i världen att stå och huka över en snöskyffel större delen av året.

Ta och samla ihop dig nu och gör något åt det här, helst innan alla vi som bor här fryser ihjäl! Det måste ju finnas någon slags överklagan du kan slänga in även om det gått ett par miljoner år eller så. Har ni ingen Konsumentombudsman? Någon fackförening? Upp till kamp nu Norrland!
Och för Guds skull, stäng gränsen mot Finland och Ryssland för inkommande väder! Om de nu har valt att ha det där fruktansvärda vintervädret så får de för fan reda upp sina problem där och inte skicka dem hit, vi har fullt upp att lösa våra egna problem! De kan parkera dem i Sibirien, där finns det en lång vana av att förvara icke önskvärda element.

Allvarligt talat Norrland. Jag förväntar mig att du tar tag i det här snarast. Annars kanske jag måste följa Maggios exempel och bli en av dem som aldrig kommit hem.

Om det är okej med dig, så är det okej med mig...

...var titeln på en sällsynt dålig truddelutt av Mauro Scocco. Mauro Scocco föraktar jag för övrigt nästan lika mycket som Patrik Isaksson men efter att ha låtit sig drivas med i den roliga serien "Sanningen bakom" är jag beredd att lämna honom ifred. Iallafall just nu eftersom jag hellre vill lägga ut texten kring rubriken.

Alltså. I dagens moderna samhälle som äger en tillåtande och tolerant attityd är det mesta okej. Man sätter sig in i den andres perspektiv och respekterar individers val, sätter sig inte till doms utan letar istället förklaringar till varför man gör som man gör och sedan är det okej.

Men vet ni vad, det finns väl ändå gränser för hur fan man får bete sig? Jag är ingen vän av hårda straff men jag är mycket för att man ska ta ansvar för det man gjort OCH SEDAN INTE GÖRA OM DET. Eller ännu bättre, INTE GÖRA SAKER SOM MAN VET ÄR FEL!
Självfallet lever jag inte alltid som jag lär, sådan är den självgodes rätt, och ibland misslyckas jag med min goda intention att bete mig väl i alla sammanhang. Däremot är jag den förste att erkänna när jag gjort fel och be om ursäkt för mina tillkortakommanden.

Det värsta är ändå när människor som betett sig mycket felaktigt meddelar att de känner sig kränkta av omgivningen reaktion. Ursäkta, ursäkta vad sa du?! Känner du dig kränkt för att andra reagerar negativt på att du har betett dig illa? Värst är kungahuset som känner sig uthängda och felaktigt behandlade över minsta lilla antydan att de inte skulle vara den perfekta familjen som bor i ett slott gjort av tårta och marsipan där de i sann sagostil levde lyckliga i alla sina dagar. (Ja, jag vet att de inte har valt att vara kungafamiljen men om jag drar in det perspektivet försvinner liksom det sura i det här och då är allt förstört så vi låtsas inte om det.)
För ett par år sedan stoppades prinsessan Madeleine när hon körde runt 150 knyck på en 50 väg. Givetvis hände det inget mer med det än att hon fick vara med i skvallertidningarna. Men hon kände sig "obehagligt övervakad av media." Då ska jag berätta för dig Madeleine att i den riktiga världen där jag bor så blir jag av med körkortet om jag kör så fort. Det skulle innebära en massa problem eftersom jag måste köra bil till mitt jobb varenda dag och jag har ingen chaufför som man köra mig i pappas limousin. Sedan skulle jag också få skämmas inför min familj och bekanta eftersom man faktiskt förväntas att inte köra 100 km/h för fort. DET GÄLLER DIG OCKSÅ!

Ett annat bra exempel är brottsoffer som blir stämda av förövarna eftersom de skadat sig eller upplevt sig hotade av offret i tumultet som uppstått kring brottet. Men hallå! Om någon går in på min gård och försöker stjäla min bil så kan jag tycka att det är mycket märkligt att jag ska bli åtalad om min hund biter tjuven.

Kort sagt kan man väl säga att jag är för lag och ordning men tycker att det också måste börja användas en smula sunt förnuft i hur man resonerar kring saker och ting. Och kanske utdöma dödsstraff till människor som använder ordet kränkt utan att egentligen vara det?

Bara för att det är obegripligt är det inte kultur!

Det pågår en del kulturell verksamhet i vårt land. Eller gör det det?

Den tanken slog mig efter att ha bevistat en modern dansuppvisning i rollen som kulturombud för min arbetsplats. Det ordinarie ombudet hävdade att han hade förhinder men trodde nog att jag skulle finna nöje och intresse i att bevista tillställningen. Jag förstår nu att han bara ville djävlas.

Efter att ha genomlidit en timmes skuttande och kullerbyttande till plingplongmusik av värsta sort avslutades tillställningen med att dansarna skrek "JAG ÄLSKAR DIG" på diverse språk. Från taket regnade blod som droppade i dansarnas uppåtvända ansikten. Låt mig också tillägga att de dansade i princip nakna. Oförmögen att nästan tro mina ögon försökte jag samla mig för den efterföljande diskussionen med övriga kulturombud, koreografen och chefen för kommunens kulturavdelning.

Helt lyrisk ylade den högste ledaren om den fantastiska dansen, den fascinerande historien och den UNDERBARA kontakt dansarna fått med publiken som bestod av elever från närliggande kommunala högstadieskolor. " De satt som förtrollade!!!" Ja, det tror väl fan att de gjorde! Dels hade de väl svårt att tro sina ögon och dels är det få manliga högstadielever som har svårt att göra något annat än att stirra storögt när det hoppar runt halvnakna bröst framför dem. Övriga ombud nickade snällt, plockade med sina Gudrun Sjödensjalar och höll absolut med. Det gjorde inte jag men för att inte släpa min arbetsplats namn i smutsen teg jag still och funderade på vedergällningen gentemot den kollega som lurat iväg mig på detta.

Under föreställningens gång hade jag ändå gjort tappra försök att förstå vad det handlade om. Låt mig också slå fast att jag i kraft av mig själv och även genom mitt yrke har gjort en och annan analys i mina dagar. Tolkningarna vandrade från liten katolsk by i medelhavsområdet med en utstött kvinnan, möjligen byhoran, till en modern Robinson Crusoehistoria innehållande den mest obscena tolkning av en fiskmås och en säl som parar sig jag någonsin sett. Nu har jag förstås aldrig sett det ske men jag kan tänka mig bättre bilder än de jag fick se. Ungefär där gav jag upp och bara stirrade mig igenom resten av tramset som pågick.
Det visade sig att det var en reflektion över dagens moderna vampyrer som suger vår energi istället för vårt blod. Javisst, det kunde ju vem som helst se, budskapet var GLASKLART! Det var det säkert för de besökande eleverna också. Absolut.
Som sagt, bara för att det är obegripligt är det inte kultur. Efter det har jag mer och mer börjat ifrågasätta vad vi egentligen sätter en kulturell stämpel på i detta land. Höjdpunkten var nog Anna Odells installation av att fejka en psykos och bli tvångsomhändertagen för att sedan ligga där inspärrad och uppta en vårdplats för personer i behov av vård på riktigt. Djävla idiot! Egentligen borde de inte ha släppt ut henne, kommer man på en sådan förbannat dum ide måste man ju vara så hyfsat felvriden att man inte ska vistas bland andra människor.

Jag säger inte att kultur behöver vara lätt att förstå eller passa alla. Den ska bara inte vara värdelös!

The Sopranos vs Super Mario (och en lätt touch av Dunderklumpen)

Jag talar förstås om socialdemokraternas byte av partiledare. Det kan ju verkligen inte ha undgått någon att Håkan Juholt är mycket lik den från tvspelsvärlden kände figuren Super Mario, och med tanke på Juholts beteende kan man ju se att hans sinne verkar klart inspirerat av den den tidigare nämnde rätt korkade figuren. Det fanns liksom inte plats för så mycket annat än att skratta fryntligt och tänka på pizza.

Nåja, strunt i det nu för här kommer det intressanta! Stefan Löfven å sin sida ser PRECIS ut som en maffiamedlem och om likhet med en fiktiv person smittar av sig så tror jag att sossarna äntligen hittat receptet för att återta makten i Sverige; hot, våld och mutor. Vem skulle inte rösta på ett parti som annars låter höra av sig via ett hästhuvud i sängen? Och det tycker jag är toppen!

Givetvis är jag för demokrati, i synnerhet när den leds av ett med hjärtat till vänster styrt parti. Tyvärr tror jag att moderaternas tid vid makten har förgiftat många människors sinnen med snålhet till den grad att det kan bli svårt att få dem tillbaka till vett och sans på vanlig väg. Varför bry sig om fattigpensionärer och sjukskrivna när jobbskatteavdraget betalar för en nyare bil som man kan fräsa runt i under tiden som en underbetald städerska från Polen rutar runt hemma i huset? Människan är en usel varelse och bättrar man sig inte för egen maskin behöver man hjälp att göra det. Hård och handfast hjälp, ungefär som när maffian ger dig ett erbjudande du inte kan säga nej till utan att få knäskålarna krossade.

Jag är också helt för fri vilja men om människor inte verkar förstå hur de ska tänka för att tänka på rätt sätt, dvs som jag tycker, är en knuff i rätt riktning helt på sin plats. Dessutom har jag insett, efter att framgångsrikt ha undervisat högstadieelever under ett antal år, att de flesta tycker det är bra när man talar om hur det ska vara och därmed punkt. (Med framgångsrikt menar jag förstås att jag härjat och styrt som en diktator i en bananrepublik, vad eleverna tycker om det hela har jag totalt vägrat ta till mig.)
Så det Sveriges befolkning nu bara går och väntar på, även om de inte vet det själva ännu, är en förflyttning från ett självcentrerat ego moderattänkande till en äkta socialdemokratisk medkänsla med medmänniskan.

Jag hoppas innerligt att Stefan, eller Stefano the Butcher som jag tror att han egentligen kallas, kommer att dra alla fördelar av sitt utseende och leder oss rätt. Tyvärr är han också i vissa vinklar rätt lik Dunderklumpen, så vill det sig illa kommer vi att hamna i något gröna vågeninspirerat halvidiottillstånd där vi alla talar med gosedjur.

Den som lever får se.

Ingen kommer att tacka dig för det där sen!

Jaså, och vilken vetenskaplig bevisning har du för det då?

Rubriken och den därefter följande meningen är en direkt passning till dagens ämne: Lata människor.
Låt mig på en gång göra klart att jag själv är en förskräckligt lat filur. Finge jag själv välja skulle jag tillbringa mina dagar i en soffa med pösiga kuddar, uppassad av tjänstefolk. Där skulle jag inta mina måltider, läsa och se på tv. Vänner som ville träffa mig skulle få söka sig till soffan, själv skulle jag inte röra mig ur fläcken! Det är alltså inte så att jag inte förstår konceptet lathet. Skillnaden är vad man sedan gör åt saken i det verkliga livet.

Jag blir ursinnigt arg när jag tänker på människor som inte gör sitt yttersta i sitt arbete, eller i alla fall försöker. Då spelar det ingen roll om man är butiksbiträde, rensar fisk i Norge eller är statsminister. Man SKA göra det man kan för att göra ett bra jobb. Jag tror att de flesta har erfarenhet av den där kollegan som inte gör det och känner den irritation jag försöker sprida här. I värsta fall kanske du som läser är en av de där lata djävlarna som konsekvent ser till att sätta sitt eget i första hand och på något MYSTISKT vis alltid klarar sig undan det tråkiga och jobbiga som "någon annan" ( dvs jag och andra plikttrogna idioter) säkert kommer att ordna.

Det värsta är ändå att de alltid är dessa LD (lata djävlar) som dessutom har mage att KLAGA mest. Det är fel på arbetsuppgifterna, det är fel på arbetsvillkoren, det är fel på chefen, det är fel på kommunen, regeringen osv osv osv. Ursäkta, ursäkta MIG!!! Ta du och pröva utföra dina arbetsuppgifter ordentligt för en gångs skull så att inte alla andra behöver ordna och reda upp efter dig!

"Jag har det så svårt just nu...." Ja, vem fan tror du inte har det då?! Själv har jag småbarn som inte sover, en fysisk åkomma som gör att jag ofta är vaken på natten samt ett heltidsjobb. Jag har prövat att återgå i tjänst trots att jag var så slutkörd att jag inte kom ihåg vad mina kollegor hette men gjorde det ändå.

Jag förringar INTE de som på grund av utbrändhet eller fysiska åkommor behöver vara sjukskrivna, har man sådana bekymmer att man behöver vara hemma ska man vara det. Men så länge inte lathet är en diagnos kommer jag inte att ha  någon som helst fördragsamhet med beteendet. Sluta gnälla, bit ihop och gör ditt jobb!

Vad gäller livet efter detta och hur det kommer att värderas vill jag bara säga att så länge vi inget svar har skulle jag uppskatta att slippa den typen av kommentarer. Skadeglad som jag är hoppas jag förstås att det ska visa sig att jag hade rätt och ser fram emot synen av lata människor som får SKÄMMAS ordentligt innan de sätts i arbetsläger. I alla fall en liten stund, sedan ska vi förstås förenas i en stor ringdans och skutta fram över himmelens ängar i harmoni! Fast jag har för egen del en förhoppning om att hitta någon stökig skrubb eller något som jag kan sortera, Gud som är så upptagen hinner säkert inte städa överallt.
Hoppas jag.