Och årets Oscar i kategorin fånigheter går till....

"De största och starkaste makter

jag vet är skräck, kärlek och

ensamhet."

Dikten är skriven av AnnaGreta Wide och är en fin liten bit som rätt väl sammanfattar livets innehåll. Det är nog även det som ett antal av gästerna i programmet "Inside the actors studio" försöker göra när de svarar på en av programledarens obligatoriska frågor; vilket ord som skådespelaren tycker är det fulaste. Svaren, mina vänner, säger mer om vilken samling narcissistiska pretentiösa fjantar de flesta skådespelare verkar vara än om livet. Men ganska underhållande är det.

Det visar sig att en överraskande mängd med skådespelare betraktar orden "kan inte", "omöjligt" och "nej" som varande de fulaste orden som finns. En och annan klämde in "krig" också, förmodligen någon med en vurm för att vara politiskt korrekt, övriga var nog bara självupptagna och intresserade av att framställa sig som stora hjältar i kulturens namn a la grekiska mytologiska hjältar.

Men kära nån! Orden uttrycker möjligtvis en negation, eller inte bara möjligtvis det är såklart negationer all the way, men FULA? Såklart förstår jag att man som någorlunda känd skådis med ambitionen att få hugg på Oscar vill framstå som så djup som möjligt ifall det skulle hjälpa till att landa statyn hemma på spiselkransen. "Nu är det bäst att jag svarar något svårt som antyder att jag verkligen älskar skådespelaryrket och inte låter något stå emellan mig och min konstnärliga vision!"

Javisst, eller hur skulle det vara om du drog ut kvastskaftet du satte dig på innan du gick in i studion och svarade på frågan utifrån ett liiiiiiiiiiiiiiiite större perspektiv än dig själv? Jag tycker att orden "barnmisshandel", "gruppvåldtäkt" och "svält" är något mer talande än "omöjligt" och "nej". Men, vad vet en ko?

Nu gjorde jag ju förstås en DJUP tolkning av programledarens fråga, ska man bara göra en ytlig analys och verkligen rakt upp och ner svara på vilka ord som är fula/låter illa tycker jag att det utifrån en kändis perspektiv borde skära i öronen om någon säger "skatterevision" eller "pretentiös". Från mitt eget perspektiv har jag alltid starkt ogillat ordet "diarre" och "lunginlammation" samt "leverbiff". Det är dock ingenting mot vad jag tycker om namnet "Bengt" men det kan vi spara till en annan gång.
Godmiddag.

La dolce vita....

...är namnet på en ganska trallvänlig schlagersång av transvestitgänget After Dark. Det är också namnet på en berömd film som innehåller en ung Anita Ekberg som plaskar i en fontän och det är ungefär det folk i gemen, så även jag, vet om denna rulle. Men tydligen innehöll filmen också en fotograf som hette Paparazzo som jag antar fyllde någon slags funktion i filmen. Måhända plåtade han Anita när hon plaskade runt i fontänen och då låter det bara snuskigt. Fast när jag betänker att denna karaktär fått ge namn åt det plågoris som kallas paparazzis förstår jag att det hänger ihop rätt väl. Plågoris är förresten inte rätt ord, skadedjur kändes ännu bättre. Håll i dig läsare för nu rycker Surkärringen ut till kändisvärldens försvar! (Nu blev du väldigt överraskad va?!)

Nattetid är en tid då alla surkärringar av rang ibland befinner sig vara vakna. Det kan bero på tjörmiga barn, fysiska åkommor som värk eller den berättigade självkritiken jag nämnde i inlägget "Ondska, ondska i dess renaste form." För dig som missat detta förklarar jag där att det veka människor kallar för prestationsångest och beskyller för att hålla dem vakna på nätterna i själva verket är just berättigad självkritik som det bara är att bita ihop om och ta emot. Ingen skola slippa riset, allraminst en surkärring!
Nåväl.
Denna vakna tid spenderas klokast genom att läsa eller beskåda något riktigt uselt på televisionsapparaten så att hjärnan slutligen svimmar av ren vämjelse över programutbudets ynklighet. Denna natts höjdpunkt/verkliga lågvattenmärke var ett program om paparazzis som specialiserat sig på att förfölja Britney Spears.

Tro inte att er surkärring har det minsta till övers för fenomenet Britney. Varken musiken, beteendet eller (de obefintliga) scenkläderna utövar den minsta lockelse på vår lady Lemonface. Trots det så finns det ingen som helst anledning att jaga denna stackars labila människa dygnet runt och trycka upp en kamera under snoken på henne så fort hon närmar sig ett fönster eller en dörr. Jag TROR att det kanske skulle gå bättre för Britney att reda upp sitt liv om hon fick vara ifred och ägna sig åt ett drogfritt nyktert leverne, terapi och kanske en aning föräldrautbildning. Icke.

I programmet fick man se dessa fotografer i action då de bevakar hennes hus och alla tänkbara ställen hon kunde tänkas besöka. Språket som användes om den stackars stjärnan på dekis ledde helt osökt tankarna till en naturfilmsdokumentär, ni vet av den typen när de smyger runt ett vattenhål för att filma någon sällsynt gräsandsbuffel som ingen människa tidigare har hört talas eller bryr sig om. " Nu, nu verkar det som om villebrådet kan vara på väg att lämna nästet för en kort tur till vattenhålet....DÄR, DÄR, SER NI!!!"
Det verkade som att de mycket tveksamma till karaktären människorna med kameror ansåg sig göra en stor samhällsinsats genom att jaga den stackars människan överallt och glädjen bland dem visste nästan inga gränser när Britney till slut ledsnar och får ett psykbryt över att jagas.
Det var helt enkelt motbjudande.

Om man vill göra en insats med sitt dokumenterande kan man väl för i helvete göra NÅGOT mer än att jaga en helt klart psykiskt bruten person och göra tillståndet tusen gånger värre genom sin bevakning! Åk till Somalia och dokumentera lite krigsförbrytelser istället så kanske ni på dödsbädden kan se tillbaka på era liv utan att skämmas över vad som blev ert livsverk. Det är meningen att man ska dö av hög ålder, inte av skam.
SKÄMS!!! Och skäms på er som köper de tidningar som distribuerar dessa bilder! Har ni verkligen inget bättre för er än att läsa i de flesta fall påhittade historier om kändisars liv? Ska det vara så svårt att förstå att ett kändisliv innehåller lika mycket vardag, sorger och bedrövelser som alla våra andras om det inte finns på bild? Använd fantasin-inte Se och Hör!

Ingen tar skit i de lättkränktas land

Rubriken är en titel på en alldeles utomordentligt underhållande bok av författaren David Eberhart. Som titeln antyder behandlar den svenskens nyligen funna behov av att i alla möjliga och omöjliga situationer känna sig kränkt. Galet roligt helt enkelt, rekommenderas varmt om du är en surkärring waiting to happen!
Nåväl, nu till poängen. Läsare, idag hände det. Jag har blivit KRÄNKT!!!

I sakta mak kom jag tuffande vägen fram i min bil och avnjöt eftermiddagens radiosändning under hemfärden. Då, som en blixt från klar himmel, kom det över mig. Rösten av en otäck, präktig hälsokosttaliban som hävdade att fredagsmys minsann inte var att föredra om man inte under resten av veckan kunde tänka sig en mer spartansk kost och livshållning. Jaså du.

Ja, det var ju så att det största problemet med fredagsmys egentligen inte är det vi äter, utan hur vi TÄNKER om det vi äter, att man "unnar sig" något sockrigt och fett för att det är fredag. Det var inte bra att tänka så. Istället skulle man tänka att man "unnade sig" bra och hälsosam mat under tiden som man gnagde på lättkokta morötter. Man skulle också tänka att man "unnade sig" ett härligt och svettigt träningspass istället för att se det som det Guds straff det i själva verket är.
Helt enkelt skulle man se bort från allt trevligt som gör livet, vi ska inte ta i och säga gott men låt oss sträcka oss till uthärdligt, och ersätta detta med en fantatisk kärlek till grönsaker, motion och allsköns sattyg.

Men kära nån! Här kommer jag åkandes i min bil, helt oskyldig, på väg hem en fredageftermiddag efter en vecka som skulle fått Hefaistos att svettas och ser fram emot en middag innehållande ett antal kalorier, en dryck innehållande alkoholhalt och kalorier samt en avslutande godisskål, och blir helt enkelt mentalt VÅLDTAGEN!

Jag vill verkligen inte utsättas för sådana övergrepp när jag på intet vis har gjort något för att utsättas för det. Jag var inte klädd i träningskläder, inte på ett motionspass eller på någon föreläsning om kost och hälsa eller på besök i skumma miljöer, typ en hälsokostaffär. Jag satt i min bil och drack läsk och så händer detta! Jag tycker det är helt orimligt att jag ska behöva lyssna till detta hälsofanatiska dravel när jag inte är det minsta intresserad, helt enkelt orimligt!!!
Jag kan bara inte förstå att P4 kunde svika mig på detta sätt, jag känner mig smutsig och skändad och utan tilltro till min tidigare favoritkanal. Vem är jag nu, hur kommer det att bli sen?

Inget tar skit i de lättkränktas land, men jag är ju kränkt på riktigt!

Somliga går med trasiga skor

Somliga går med trasiga skor som den gamle hedersknyffeln Cornelius V sa det. Somliga går med trasiga byxor också men det är mer en modegrej så det tror jag inte att man behöver bli särskilt uppjagad över. Att det däremot finns en kvarts miljon fattiga barn i Sverige känner jag att jag har svårare att acceptera.

 Rädda Barnen har med hjälp av statistik från SCB kommit fram till denna oerhörda siffra, en kvarts miljon barn. Fenomenet barnfattigdom har diskuterats i media sedan före jul, så Rädda Barnen är inte först med att rapportera verkligheten men det är den senaste studien i frågan. Jag kan ju förstås inte låta bli att fundera över formuleringen ”med hjälp av statistik från SCB”, det låter högst otroligt att de andra rapporterna skulle vara baserade på någon slags gissningslek men helt säker kan man förstås inte vara. Nåja, det var ett litet sidospår.

 En kvarts miljon, det är ganska många barn som betraktas leva under fattigdomsförhållanden. I Sverige är man fattig om man lever i ett hushåll med en inkomst som ligger under ungefär 11 000 kronor och därmed inte räknas ha råd med mer än det mest nödvändiga. Men vad är då det mest nödvändiga? Är det ordentliga vinterskor eller att ha samma Iphone som alla andra i klassen? Jag har lyssnat till en del radioutsändningar som haft just rapporten och själva frågan som utgångspunkt och i flertalet av dem har fattiga människor själva fått komma till tals. Det är ganska likartade berättelser om skammen att inte kunna ge barnen det klasskompisarna har i fråga om materiella saker och även möjligheter till upplevelser. Jag tvivlar inte en sekund på att det är oerhört förnedrande att inför andra behöva erkänna hur illa ställt man har det eller att se besvikelsen i barnets ögon när det förstår att man inte kan och jag är mycket tacksam över det liv som jag själv lever. Frågan är oerhört komplex och svårt att lösa, jag tänker inte ens ge mig på att börja diskutera det. Men jag saknar något i debatten och det är ”vanliga” människors diskussion om vad som egentligen är nödvändigt för ett barn att ha och hur vi vuxna kan hjälpa till att förbättra den vardag som dessa barn lever i med de medel vi har till buds.

 För så här är det. Om mitt barn retar en klasskompis som inte har en mobiltelefon är det väl ändå mitt ansvar som förälder att fundera över var jag som vuxen felat i att lära mitt barn om medkänsla och förståelse? Och varför i hela fridens namn ska barn ha mobiltelefoner? Jag ser givetvis det praktiska i det vad gäller nåbarheten men jag är mycket tveksam till om ett barn behöver en telefon för flera tusen kronor. Det är vi vuxna som förser barnen med materiella ting som skiljer ut deras sämre lottade kamrater för att de inte har. Och till vilken nytta? Det enda vi skapar är konsumtionshets och en icke respekt för ett hållbart perspektiv. Självklart finns det massor med saker våra barn vill ha, jag kan lova att barn på stenåldern gnällde över att grannen hade intressantare stalakiter i sitt grottak och att ALLA ANDRA utom den egna familjen hade det. Det ligger liksom i barns natur att gnälla och då är det vuxenvärldens ansvar att lära en vad man har rätt att gnälla om.

Själv har jag ett barn som för tillfället tjatar om att få nya skidor. Barnet har ett par begagnade skidor som duger alldeles utmärkt att hasa runt ett litet spår med och har absolut inget behov av något bättre förutom det faktum att de börjar vara lite för korta. Varför vill då barnet, som är fyra år, ha ett par nya skidor? Dels för att de äldre barnen har skidor med PJÄXOL som tydligen är någon slags markering att man är ett storbarn men också för att en relativt jämnårig ”klasskamrat” påpekat att mitt barns skidor är gamla och att det är mycket bättre med nya skidor. Som det andra barnet förstås har.

 Jag och barnets fader har absolut utrymme att köpa barnet ett par nya skidor och samtal om detta hade redan förts. Dock kände jag efter den massiva tjatoffensiv som inleddes att det blev en fråga om principer. Måhända att det kanske är enbart mitt barn som kommer att lära sig något av detta, till exempel att man får önska sig saker och kanske har turen att få dem på sin födelsedag eller i julklapp, även om det egentligen verkar vara det andra barnet som är i större behov av lärdom. Måhända är det så, men trots min förtret så finns det tyvärr människor som väljer att lära sina barn mycket dumma saker. Till exempel att inte reta andra för vad de inte har. Dock tänker jag göra vad jag kan för att mitt barn inte ska göra så. Hör jag ett ord om att det har drygats över att de kommande nya skidorna skulle vara bättre än någon annans blir de kaffeved direkt. Det vore väl lärorikt?!  

"Romeo, Romeo, åh varför är du Romeo?"

Om inte citatet känns igen är det hämtat från Shakespeares mastodonthit "Romeo och Julia". Pjäsen, för dig som är totalt obildad, handlar om två tonåringar som kommer från familjer som hatar varandra. Det är ju då givet som bäddat för att tonåringarna ska bli kära i varandra vilket givetvis är vad som händer. Det hela slutar med att de tar livet av sig och familjerna blir sams. Förbaskat trist historia faktiskt men såklart bryr sig ingen om det utan suckar över ganska fåniga citat som rubriken.

Nåja. Som barn hade jag en mormor som mer än någon annan definierar epitet surkärring. Utan att överdriva kan man nog säga att hon är urmodern för surkärringarnas art och vi som kommit efter bara är bleka kopior av en forna glans. Jag tänker mig att det är ungefär som den aning vi människor har om paradiset och livet efter detta; någonstans inom finns en föreställning om hur underbart det är men vi kan aldrig föreställa oss fullt ut hur det skulle vara. Ungefär så är det att försöka fylla ut den tidigare Surkärringens skor. Man gör sitt bästa men det är ett ack så fåfängt försök! Iallafall hade hon den trevliga inställningen att barn skulle bildas istället för att underhållas med pyssel och trams.Sålunda kom det sig att jag vid ungefär fem års ålder hade en god uppfattning om historien "Romeo och Julia." Därav också mitt beslut att namnge familjens nyinköpta undulater efter dessa tragediernas kronprinspar. Det visade sig vara mycket dumt men jag vill till mitt försvar anföra att jag var blott fem år gammal och att min mor, som verkligen inte är befriad från surkärringsgenen, borde ha vetat bättre.

Iallafall intogs lunchen som vanligt i köket där även undulaterna förvarades uppe på en skänk. (Om jag inte minns helt fel så serverades det blodpudding, men detta kan vara en efterhandskonstruktion för att det ska framstå som extra sorgligt.)
Plötsligt börjar Romeo att ge ifrån sig lite märkliga ljud varvid samtliga vid bordet vänder blicken mot buren. Romeo var min brors fågel och med gråten i rösten vänder han sig till mor för att få svar på vad som fattas den stackars undulaten.
Romeo hade nu burrat upp sig och liknade mer en fjäderboll än en undulat och vaggade sakta fram och tillbaka på sin sittpinne. För den vuxne i sällskapet var det nog inte särskilt svårt att räkna ut vad som var på väg att hända men med stammande röst gjorde mor ett försök att släta över det hela genom att förklara att ibland blir djur inte så gamla och det kan ju ha sina orsaker och det var helt naturligt och....
Vid det här laget gjorde sig mina nedärvda surkärringsgener påminda och med klar och ljudlig stämma förklarade jag:
-"Han är död."

Min bror brast ut i förtvivlad gråt och började skrikande att protestera mot denna orättvisa samt att be mor göra något åt situationen. Mor, som misslyckades med sitt försök att mörda mig med blicken, kramade om min bror och lyckades övertyga honom om att Romeo nog bara var lite sjuk och SÄKERT skulle må bättre i morgon. Just då faller Romeo mot burgolvet, död som, tja, en död undulat.
-"Men NU är han död!" förkunnade jag förnöjt och fortsatte att äta min blodpudding under tiden som mor försökte lugna min bror och förlösa den existensiella ångest som förstås anlände som ett brev på posten.

Jag är inte säker på att ett annat namnval hade räddat livet på Romeo men det hade kanske känts bättre att lämna jordelivet med ett coolt namn som "Stålmannen" och inte namngiven efter en av litteraturhistoriens största töntar. Det är ju möjligt att Romeo var synsk och drabbades av en insikt om att Leonardo Di Caprio en gång skulle komma att axla manteln som Romeo. Det kan ju ge vem som helst ett hjärtstillestånd av ångest så omöjligt är det ju inte.

Vad var det jag sa?

Som den flitige läsaren med all säkerhet lagt märke till är det nästan lite övernaturligt läskigt hur er egen surkärring allt som oftast slår huvudet på spiken, nästan lite orakellik är hon! Själv tar jag denna min förmåga med det upphöjda lugn som jag tycker att det anstår ett medium av sanningen.

Det förvånade mig alltså inte när det i slutet av förra veckan publicerades en rapport som slog fast att människor, i synnerhet kvinnor, mår dåligt när de läser andra statusuppdateringar via sociala medier och kanske främst då Facebook.
Ja, säger jag, vad var det jag sa.

Alla sociala medier fyller en funktion och till och med surkärringen har gått från att starkt ta avstånd till sociala medier till att se att de kan fylla en viss funktion i människors liv. Inte samma som en rejäl skurhink med tillhörande rotborste och knäskurning eller bärgandet av myrhö skulle göra men i brist på bättre får väl sociala medier duga då. För den late och svage.
Men. Ett problem med att kreti och pleti i besittning av minsta lilla skrivförmåga släpps lös på ett tangentbord och en möjlighet att offentliggöra sina texter är att även människans ynkligaste sidor kommer fram. För man vill ju förstås vara med och då måste man uppdatera-helst hela tiden.
Och vad ska man uppdatera med när det verkar som att alla andra har så skojiga och underhållande liv. Litegrann som den käcka gamla visan "Storfiskarn", ni vet; ...."för när Storfiskarn talar om om hur många fiskar han fått....."
Kort sagt, människan ljuger gärna för att framstå som bättre och mer spännande än vad man i själva verket är. Inget är nytt under solen står det i en bra gammal bok som jag gillar att läsa och det går inte att göra annat än att hålla med.
"-Kain, har du sett Abel?" "Öhm....näääääää...."
(Kain var en av de första människorna och han dödade sin bror Abel för att han var avundsjuk på att både Gud och fader Abraham gillade Abel bättre. Sen ljög han förstås för att rädda sitt eget skinn. GTkunskap del 2)

Nåja, jag tror ni förstår vad jag menar. Människan är en lögnaktig varelse som mer än gärna friserar saningen för att glänsa i glansen av sina lögner. Varför skulle då denna arma varelse bete sig bättre i sociala medier om det inte gick att bete sig som folk när man var en del av en nomadstam i öknen för en herrans massa år sedan?  Jag tror att det ljugs i massor via sociala medier och är inte ett dugg förvånad. Vad som förvånar mig är att det är så många människor som TROR på alla nystädade hem, supergulliga ungar och bästaste kompisar eller det avklarade träningspasset.
Att torka av diskbänken är inte en storstädning men det LÅTER ju bättre förstås.
Begriper inte folk det helt uppenbara? Det är väl bara att reflektera över hur det egna livet ser ut för att förstå det i vissa fall helt befängda innehållet i vissa inlägg?

Riktigt vad vi bör göra åt saken vet jag inte, att döda internet skulle kanske vara det enda rätta men då jag ändå finner visst nöje i det så får det vara. Däremot kanske man kunde inrätta någon slags uppdateringspolis som åker hem till personer med misstänkt uppdateringar och kontrollerar sanningshalten i uppdateringen? Är det lögn måste man förstås erkänna via det sociala mediet att man har ljugit och lova att ALDRIG göra om det. Upprepas förseelsen blir man avrättad för att statuera exempel. Jag tror att det skulle fungera hur bra som helst!!!

Du kan inget ta med dig dit du går...

..vilket inte är helt bevisat. Möjligtvis är det så att det sedan 1995 återfinns en ansenlig mängd vita pärlor i himmelriket. De har inte lossnat från pärleporten utan är av en mer jordisk härkomst. Häng med nu så ska ni få höra.
Jag återvänder än en gång till temat döden, den uppmärksamme läsaren minns säkert mitt inlägg där jag planerade min egen dödsruna. Den här gången tänker jag gå vidare till själva den kanske icke så muntra begravningen.

Det är sällan och aldrig som en begravning är rolig. Känner man på något vis ATT man finner nöje eller lust i sådana tillställningar så spelar det ingen roll vad dagens toleranta samhälle säger; det är INTE okej och du bör skyndsamt uppsöka en psykolog eller alternativt en låst avdelning vid en psykiatrisk klinik.
Nu var det sagt och med en surkärrings fullständiga rätt att ändra sig tänker jag nu ändå berätta om ett tillfälle när en begravning fick en surkärring att dra på munnen.

Det var som så att en kär äldre släkting bestämt sig för att lämna jordelivet. Det skedde en kall natt när himlens stjärnor lyste som klarast och måhända visade vägen till himmelriket. Jag hoppas iallafall det eftersom den äldre släktingen såg rätt illa i slutet och det vore ju tråkigt att tänka att han annars inte kom till himmelen. Alla vill till himmelen, men få vill till Sveg helt enkelt.

Begravning planerades och den stora dagen kom. Före begravningen samlades några släktingar för att ta ett sista farväl. Jag och mina syskon närvarade och för oss var det första gången som en död människa skulle beskådas. Vi var i lite varierande ålder och mognad vilket innebar att vi hade aningens olika sätt att förhålla oss till saken. Min yngsta syster var vid detta tillfälle i yngre tonåren och på god väg att bli en riktig surkärring, i alla lägen var hon sur och vrång så till den grad att man inte kunde vara annat än stolt och nöjd! Fast just vid detta tillfälle blev det kanske lite fel eftersom en av mina mostrar som arbetar med människans inre tolkade beteendet som ett tecken på själsvånda inför döden.

Med en fast arm kring min systers axlar svepte hon därför fram nämnda syster mot kistan och förklarade med bästa professionella röst att det inte var farligt och att det ju faktiskt bara såg ut som att den älskade äldre släktingen sov. Min syster, svartklädd som sig bör och med ett vackert pärlarmband som lånats av vår moder,böjer sig fram över den döde och förkunnar att: "Jaså, jag tycker nog att han ser ut som att han är död." Efter det reser hon sig upp och det bär sig inte bättre än att det vackra skimrande pärlarmbandet fastnar mellan den döde släktingens mycket stela fingrar. Något förskräckt över detta rycker min syster till varpå pärlarmbandet brister och sprider en ström av vita pärlor över den döde släktingen och kapellets golv. Det helt bisarra i scenen fick er egen surkärring att dra på munnen innan hon med iver hjälpte sin släkt att plocka ihop de förrymda pärlorna så gott det gick. Dock var det ingen som riktigt ville gräva omkring i kistan och vem vet? Kanske kände vår avlidne släkting att det vore trevligt med en liten avskedspresent. Vad jag minns verkade släktingen inte särskilt intresserad av pärlor och dylikt innan sin hädanfärd men ingen vet var räven har sin gång.

Jag hoppas iallafall att de blev glada över pärlorna ovanpå, i annat fall har en del av ett framtida arvegods gått till spillo helt i onödan, och det vore ju bra onödigt!!!
Av denna historia kan man också lära sig att man inte behöver psykologisera i alla möjliga lägen. Är man död är man död. Punkt.

Var sak på sin plats....

....till exempel passagerare på tåg. Håll fast er läsare, tingelingelingetåget går ut i vida världen och vi med det!

Eller ja, vida världen var väl att ta i. Jag åkte ungefär en timme och en kvart men det räckte mer än väl för att jag skulle känna blodtrycket stiga rätt rejält. Självfallet talar jag om folk som inte kan bete sig som folk när de reser och efter en närstudie kan jag tala om att de inte är få!

1. Människor med kamphundar.
Ni vet de där stora otäcka blodtörstiga bestarna som skulle kunna bita av en handen med ett nafs av de gula salivdrypande käftarna. Ska man ta med sig ett monster ombord kan man väl iallafall hålla monstret kopplat! Detta påpekades också av en medpassagerare som fick svaret: "Men han blir så ledsen om han måste sitta fast!"
Jaha, och jag blir mycket ledsen om jag blir av med handen.

2. Väsklyftaren
Det mest nödvändiga man behöver under resan placerar man i en liten väska, förslagsvis av modell ryggsäck. Den placeras sedan under din stol så att du lätt kommer åt det du behöver. Då slipper du nämligen hoppa upp och ner från stolen hela tiden för att rota i väskan som du lagt uppe på bagagehyllan. Det är extra störande när du sitter längst in och den stackaren som sitter i yttre stolen måste flytta sig hela tiden. Visa hänsyn människa!

3. Platstjuven
När man bokar plats på ett tåg så får man en biljett där det anges vilken vagn och vilken plats du har. Tanken med det är att DU SKA SÄTTA DIG DÄR så att personalen vet vem som sitter var om en olycka skulle ske men också för att det inte ska bli tjafs med andra passagerare. Det är inte svårt att följa denna enkla regel eftersom det står platsnummer på både biljett och stol. När man inte gör så blir det mycket rörigt för konduktören och för de passagerare som egentligen har den plats du tjuvat åt dig. Är man två i sällskap, till exempel en mor med ett litet barn, finns det liksom en känsla av att man borde sitta tillsammans. Då uppskattas inte en sårad min och en djup suck som antyder att det är väldigt jobbigt att flytta sig och skulle kanske inte barnet kunna sitta på den lediga platsen och du där borta där tjuven egentligen ska sitta? Svar; NEJ!
Sätt dig för i helvete på din egen plats från första början!!!

4. Ouppfostrade barn
Märk väl nu att jag inte har något emot nyfikna eller livliga barn, det är normalt för ett barn att vara stökigt till en viss gräns. Till exempel genom att påpeka i ungefär en timme och en kvart att det var en farbror som tagit ens plats fast han hade en egen.
Med ouppfostrad menar jag barn som tilltalar den vuxne i sitt sällskap på ett sådant sätt att man känner ett inre tvång att gå fram och tala om för barnet att det vankas smörj om inte tonen förändras. Fast egentligen är det kanske det vuxna tap som sitter där och tar emot allt hån som skulle behöva en omgång smörj för att förstå vikten av att markera när saker och ting går över gränsen.

5. Dokusåpan
Spelas upp av en person med mobiltelefon som först ringer partnern som verkar vara hemma med ett gemensamt barn, därefter till en person som verkar vara en mor som fått i uppgift att spionera på partnern under tiden huvudrollsinnehavaren varit borta. För spionmodern berättades också historier om långa promenader, ett biobesök och fika på stan med "tjejerna". Ett samtal senare föll alla dessa historier sönder som dimmor i det tidiga morgonljuset då en av "tjejerna" ringde upp och helgens verkliga innehåll avslöjades. Det innehöll väldigt få lugna fikastunder och de promenader som tagits verkade ha genomförts i mycket vingligt tillstånd.
JAG VILL INTE VETA!!!

Så nästa gång du, kära läsare, åker tåg råder jag dig att läsa en bok och hålla en låg profil. Sätt dig på DIN plats och lämna mördarhunden hemma. Man vet aldrig när surkärringsrevolutionen börjar och du vill väl inte vara den första som går åt? Tuff tuff tuff tuff tuff!

Surkärringens matkasse-förankrad i verkligheten

Första gången jag hörde talas om fenomenet var det på besök hos en släkting i huvudstaden. Mot en i mina öron helt OHEMUL summa penningar leverades en kasse med mat och recept till dörren för att sedan mätta familjen under fem dagar. Oj så bra! Nej, USCH SÅ SLÖTT!!
Efter detta mitt första möte har fenomenet vandrat landet upp, precis som digerdöden gjorde, och finns nu att nå i en stad nära mig. Det har också, som farliga virus ofta gör, muterat sig i diverse former och finns nu i varierande storleks och prisklasser. Det senaste är en kasse som lär innehålla en kost mer anpassad efter barns smaklökar, de uppskattar visst inte sjögräsinlindade chilifrukter till kvällsvard.

Argumenten för att varje vecka hosta upp slantar till denna kasse är tidsbesparing, ny inspiration och att det faktiskt nästan blir billigare än att handla själv! Det sistnämnda måste vara en helt uppenbar lögn men jag antar att man gör vad man kan för att ursäkta sitt dåliga beteende. Dock känner jag att jag inte vill lämna världen helt i sticket i denna fråga om det nu är så att det är så jobbigt att hantera familjens middagsmat varje dag. Låt mig därför hjälpa er!

Till att börja med. Försök acceptera din situation istället för att försköna den med en vardagslyx som är så uppenbart onödig att det blir pinsamt. Även om denna fantastiska kasse förser dig med middagsmat så behöver din familj en mängd andra saker från affären. Försök inte inbilla mig att du inte besöker affären trots matkassen. Hur svårt kan det då vara att slänga ner tillräckligt med saker i korgen för att du ska kunna vispa ihop en middag varje kväll? "Det är så tråkigt att laga samma mat jämt!" Mmm, hade du bott i tredje världen och livnärt dig på majsgröt varje dag hade jag kanske brytt mig om ditt ynkande. Eller om du i din familj har ett barn som lider av en autismspektrumstörning och de facto BARA äter makaroner och blir tokig om ni äter något annat, då hade jag medlidsamt nickat på huvudet. I alla andra fall fnyser jag. För du äter inte samma mat jämt. Sådetså.

För det andra. Om det verkligen är så att du själv inte klarar av att handla fem middagar till ett billigare pris än kassens så tycker jag att du har allvarliga problem med att planera din hushållsekonomi. Fem middagar för fyra personer ska INTE kosta 600 kronor. Då köper du fel saker eller har en mycket märklig fixering vid oxfilé som du bör göra något åt.

För det tredje. Arbeta återigen på att accptera din situation. Är man mitt i livet med småbarn och arbete så kanske tillvaron inte alltid känns så tjolahoppsan. Du kommer att få äta en massa makaroner och korv eftersom det går fort att tillaga och barnen tycker om det tillräckligt mycket för att inte gnälla. Det är bara så det är och det är inte ett dugg synd om dig som har det så. ALLA ANDRA i din situation har det precis lika tråkigt som du och varför skulle du då försöka göra din situation bättre? Tig och lid!

Jag lämnar er här med en fullständig inköpslista som kommer att skänka er samma sinnesfrid som den sk "kassen."

HAVREGRYN- gröt är bra frukost och det går att äta till middag också. Häll på massor av sylt så gnäller barnen förvånansvärt lite.
HÅRDBRÖD- "Ät smör och bröd och uppehåll livet" sa min mor alltid. Jag är idag benägen att hålla med även om jag då fann uttalandet ytterst korkat.
FALUKORV- App app app! Släpp den där dyra och goda korven från det lokala charkuteriföretaget. Den tar vi när det är extrapris. Nu köper vi istället den där tråkiga ringen av affärens eget märke. Ja, jag vet att smakar mycket lite. Dränk den i ketchup.
MAKARONER
ÄGG/MJÖL/MJÖLK- Plättar och ugnspannkaka äter alla barn. Gör de inte det så låt dem äta hårdbröd. Det lär dem.
KÖTTFÄRS-färssås, köttbullar och biff tillagas av färs. Du behöver det hursomhelst till fredagens tacos. Sluta tjuta, alla andra tvingas också äta tacos på fredagar så det är bara att bita ihop.
FISKPINNAR-nej, det är inte så gott med ströbröd och fisksmulor. Men det går fort och barnen äter det. Om du är väldigt kräsen kan du ju äta bröd istället.
BLODPUDDING-oj oj oj! Extrapris! Då tar vi några extra så att du har till nästa vecka också!
MORÖTTER-jag håller helt med om morot oavsett form är ungefär det tråkigaste som finns. Men om barnen säger att de aldrig äter grönsaker hemma får du otrevliga frågor på utvecklingssamtalen.

Bon appetit!

Kejsarens nya kläder

Någon politiker lär ha sagt att sjukskrivna borde arbeta med kultur för då behöver man inte kunna något-ja, jag börjar vara benägen att hålla med! Iallafall snuddar mitt sinne vid tanken att det kanske inte var helt fel tänkt efter att ha läst i tidningen om årets kulturpris som utdelats i en av mina grannkommuner. Priset gick till en så kallad "performancekonstnär" vars kall i livet tydligen då är att utföra handlingar som är konst. Detta enligt egen utsago, inte min.

Det fanns till och med bild på konsten, två stycken närmare bestämt, och det är ju bra eftersom konstverket upphör att existera i samma sekund som konstnären slutar upp med handlingen. Till exempel att stå på huvudet i en blomkruka eller att med förbundna ögon bjuda en publik på kanelbullar. Men för i helvete! Finns det verkligen ingen gräns för hur fjantiga saker får vara innan någon sätter stopp?! Vad människor gör på sin fritid bryr jag mig inte om (eller det är ju förstås inte riktigt sant med tanke på mitt epitet, men strunt samma) och om det inbegriper att stå på huvudet i blomkrukor må så ske. Fast när det handlar om att skattepengar ska gå till att försörja sådana aktiviteter känner jag mig mycket tveksam.

Jag har inte tidigare kommit i kontakt med performancekonst och det sörjer jag i och för sig inte över men nu verkar det vara något som kommit för att stanna vilket gör att jag känner ett behov av att rycka ut till försvar för det allmännas bästa! I en annan tidning läser jag nämligen om en annan konstnär som annonserar efter likasinnade för deltagande i ett dygnet runtprojekt som går ut på att konstnärligt måla en lägenhet. Med till exempel blodapelsin och cornflakes. Efter det avslutade projektet ska lägenheten hyras ut. Till vem, frågar jag mig, till vem?! "Åh, så trevligt med helt nergeggade tapeter och kletiga lister, ja jag flyttar GÄRNA in!" Efter att ha bott i ett antal lägenheter med därpå följande flyttstädningar kan jag tala om att hyresvärdar i regel inte är så uppskattande mot söliga tapeter. Snarare tvärtom faktiskt.

Men det är klart, om allt knasigt man gör kan förklaras med att man är performancekonstnär kan jag också tänka mig att bli det. Till exempel tänker jag illustrera ordet "sengångare" genom att sluta gå på jobbet. Ingen kan ge mig sparken på grund av att jag uttrycker mig konstnärligt! Inte heller tänker jag betala när jag går i affärer eftersom jag vill illustrera ordet "välgörenhet" alternativt "stöld". Ingen kan väl anklaga mig för något i samband med att jag uttrycker mig konstnärligt?!

Trams!!!

Internationella kvinnodagen

När man är en riktig surkärring måste man väl ha en åsikt om internationella kvinnodagen? Svar: Ja, och här kommer den.

Gud vad jag hatar låtsasfeminister! Jag talar om de kvinnor som gärna och högljutt skäller och gnäller på kvinnans orättvisa lott i livet och kräver absolut milimeterrättvisa i hemmet angående hushållssysslor, ekonomi och arbetet med eventuella barn. Vid minsta mothugg eller motgång i kommunikation med det manliga släktet, vare sig det gäller privat eller arbetsliv, så handlar det förstås om att de är kvinnor som kränks av det patriarkala förtrycket, inte att de betett sig illa eller kanske gjort bort sig.

Men. Märkligt nog när det gäller tråkiga uppgifter som att byta däck på bilen, skotta snö och renovera hus gäller inte den tidigare nämnda regeln om milimeterrättvisa, detta är nu en typisk MANLIG syssla som kvinnan inte ska besväras med. Jaså säger jag. Vidare är det också märkligt hur många av dessa fjortisfeminister, som jag mycket elakt kallar dem, som anser sig vara berättigade till att bestämma över hur föräldraledighet ska fördelas och vem som ska gå ner i tid för att få vara mer med barnen. Låt mig påpeka att det ytterst sällan är mannen som drar lotten med mer hemmatid. Ja, jag vet att män ofta tjänar mer pengar men om det är barnets behov som ska styra borde väl den uppoffringen vara värd att göra?

Vidare blir jag tokig när FF(fjortisfeminister) gnäller över hur jobbigt det är att vara ett objekt. Jaså säger jag igen. Om det nu är så viktigt att inte betraktas som ett objekt undrar jag mycket över varför de kvinnliga attributen smink, kjolar och urringade tröjor ingår i den dagliga utstyrseln. För vem, frågar jag mig, för vem sminkar man sig? Varför tar man på sig en tight och urringad tröja om man inte vill att andra ska uppmärksamma den form man har?

Självklart finns det könsroller som till stor del präglar det vardagsliv vi lever då vi är födda in i det. Hade vi levt i en helt könsneutral värld hade det kanske sett helt annorlunda ut. Det finns en massa saker som inte är okej och som skulle kunna vara bättre än vad de är just nu. Till exempel vore det ju trevligt med lika lön för lika arbete och en arbetsmarknad som inte diskriminerar män som vill vara pappalediga. Det vore också trevligt om kvinnor kunde kasta av sig oket de lägger på sig själva och sina medsystrar gällande hemmets ordning och utseende. Det är inte män som jämför fruars förmåga att hålla ordning hemma och ha de rätta prylarna, det sköter kvinnorna så bra själva.

För övrigt finns det en värld utanför den lilla ankdamm vi bor i, och den ankdammen råkar dessutom vara ett av världens mest jämställda länder. Ta en funderare på hur det är att vara kvinna och leva i ett land som styrs av sharialagar så får vi se om du tycker att livet är så förskräckligt orättvist efter det.

Avslutningsvis vill jag säga till er FFare därute; Lägg av! Ert ytliga tjafsande om hur orättvist det är förstör det arbete som seriösa feminister lägger ner sitt hjärta och själ i. Det är också ytterst irriterande för oss andra att lyssna till. Det finns massor med män i världen som beter sig illa mot kvinnor men man kan antingen se sig som ett offer och gnälla eller bita ihop och planera en gruvlig hämnd. Själv föredrar jag det senare.

We shall overcome; en dag är Surkärringarnas tid här och då blir det andra bullar!

Frank Sinatra undrar vart hans hatt tog vägen

Brad Pitt-this one goes out for you!

Allvarligt talat, kan man bli något annat än FRUKTANSVÄRT irriterad av Brad Pitt? Denna tanke slog mig vid intaget av det dagliga brödet i den kommunala byggnad där jag arbetar. Jag kommer inte ihåg hur samtalet gled in på herr Pitt men helt plötsligt exploderade mitt inre av ilska när jag tänkte på Brad Pitt och hans fåniga försök att verka vara alternativ. Jag antar att det han egentligen vill är att vara en korsning av Johnny Depp och en mindre skallig version av Frank Sinatra men det går inte så bra, tyvärr Brad.

För så här är det: Du är en föredetta jeansmodell som fick spela ungefär det (jeans, bar överkropp och cowboyhatt) i "Thelma och Louise" för mycket mycket mycket länge sedan. Du fick vara med för att du var snygg och din karriär efter det har byggt på ungefär samma koncept även om du med stigande ålder fått ha på dig mer och mer kläder.
"Vi behöver någon snygg kille som spelar Akilles så att tjejerna vill se filmen" "Vi tar Brad Pitt, han behöver bara ha ett ansiktsuttryck så det spelar ingen roll att han inte kan variera sig." Ungefär så säger min magiska spåkula att det gick till när du castades till Troja.
"Vi behöver en snygg kille som drar till sig uppmärksamheten till filmen." "Vi tar Brad Pitt, han ska ju få en massa stryk så han behöver bara ha ett ansiktsuttryck så det spelar ingen roll att han inte kan variera sig." "Precis, vi har ju Edward Norton som kan tillföra skådespeleri så det löser sig". Fight club förstås.

Jag vet inte var det blev så tokigt att du fick någon ide om att du vill framstå som en alternativ kille som gör coola independentfilmer och helt lever utanför hela Hollywoodgrejen men jag anar att hela Oceans elevengrejen inte var så bra för dig. Fast du vet, det är liksom George Clooney och de stora grabbarna som är coola i den, inte du. Du är med för att du är snygg. Men där verkar du ha utvecklat din smak för något ålderdomliga kostymer och Frank Sinatrahattar. Du kanske inte har tänkt på det själv så jag säger det nu: Det är inte häftigt att ha Frank Sinatrahatt och skabbiga Hawaiskjortor. Det ser sluskigt ut.

En annan ganska sluskig sak är att vara gift med Angelina Jolie. Iallafall om man adopterar hundratusen barn som man låter barnsköterskor ta hand om för att man själv är för upptagen med att glida runt i ostrukna skjortor, skäggstubb och förfärligt överdimensionerade solglasögon. Fast det kan jag köpa, det är upp till var och en att välja klädsel och stil. Däremot denna din vanföreställning om att du är en frän alternativ kille skulle jag faktiskt vilja banka ur dig. Med ett baseballträ om det skulle visa sig vara behjälpligt.

För sista gången nu. Du är en kändis för att du har varit en snygg jeansmodell och lyckats gifta dig med kända kvinnor som skvallerpressen gillar att skriva om. Du är inte en bra skådis, du är med för att folk tycker att du är snygg. Var snäll och försök acceptera detta faktum så ska du se att det känns mycket mindre nödvändigt att göra intervjuer där du pratar om din drivkraft att lyfta fram det annorlunda i tillvaron genom ditt skådespeleri. Du lurar ingen.

ps. Tänk nu inte att du kanske ska jobba på en karriär inom musiken istället. Man blir inte Frank Sinatra för att man stjäl hans hattar. ds.

På besök i Mordor/ Jan Björklund-var är du?!

Kära läsare, jag skriver detta i hast då jag misstänker att mina fiender kan vara mig så tätt i hasorna att mina sista ord snart kan vara skrivna! Om någon meningen skulle avslutas med "yaufscklf" så vet ni att det beror på att jag gripits och att mina händer drogs över tangentbordet i ett sista försök att skriva ned sanningen. Jag måste förstås också ha hunnit trycka på publiceraknappen samt loggat ut eftersom fienden annars skulle ha raderat detta inlägg. Nåja, jag har sett filmer med märkligare förklaringar än så, so here we go.

Anledningen till denna min hast är mitt besök i Mordor, ni vet landet där ondskan bor i Sagan om Ringen. Vägen dit kantades av svårigheter och själsvåndor precis som sig bör när man ger sig ut på en quest. En quest är ett själsutvecklande äventyr kantat av svårigheter som varje fantasyhjälte med någon som helst kvalitet måste vara med om för att få vara med i boken. Och nu var turen kommen till mig.

I regel så kommer det en budbärare till hjälten och berättar om äventyret som väntar. En alv, ett magiskt djur, en trollkarl är vanligt förekommande budbärare. Själv fick jag ett mail från områdeschefen som bekräftade de rykten som under en tid spridit skräck och oro i landet(min arbetsplats); Ja, det var obligatoriskt att närvara vid kommunens Kulturkonferens, man fick dock anmäla sig själv via kommunens hemsida som inte fungerade för tillfället. Detta omöjligjorde för min del en anmälan i rätt tid och nu vidtog en vild jakt för att få tag på någon människa som kunde notera att jag ville anmäla mig. Men ingen, inte ens kommunens mäktiga visa råd i form av dess Kundtjänst kunde visa mig rätt. Jag jagade länge en kvinna vid namn Anita som kanske skulle kunna leda mig in på den rätta vägen. Anita svarade aldrig och jag tar det som ett tecken på hennes gudomliga status då gudar i fantasyberättelser sällan gör sig påminda så tidigt i historien.

Slutligen fick jag hjälp då anmälningstiden förlängdes och man via nätet, som nu fungerade, kunde anmäla sig. Med mycket möda och stort besvär, jag var tvungen att hämta barnet och lämna det på dess faders arbetsplats då fadern denna kväll var upptagen med en egen quest i form av styrelsemöte och således inte skulle hinna hämta barnet samt köra genom ett landskap kantat av slask, is och fler lastbilar än jag tidigare någonsin stött på i mitt liv, så tog jag mig slutligen fram.
Innanför dörren möttes vi av dukade bord med allsköns läckerheter som jag självklart inte rörde eftersom alla någorlunda pålästa vet att man inte bör äta av mat man hittar under besök i underjorden eller hos troll.
En pärm trycktes också i våra händer, fullspäckad med magi och trollformler samt estetiska bilder. Den visade sig också innehålla kvällens schema med kulturella inslag som man inte själv fick välja på. Nej, beroende på färgen på dina schemaprickar var ditt öde redan skrivet.Vi anvisades sedan platser i en stor mörk sal där sånger av ett mystiskt och uråldrigt innehåll ljöd, förmodligen någon slags sirensång för att invagga oss alla i ett falskt lugn. På en upplyst scen framför oss stod magiska föremål uppställda, liksom en av kommunens skolområdeschefer och kommunens kulturchef. ( Av någon för mig obegriplig anledning var scenen pyntat med en röd fåtölj, en läslampa, ett lågt bord utan innehåll och ett högt bord som befolkades av en stor vas med tulpaner. I högtalarna ljöd jazzmusik. Jag antar att det är något kulturellt.)

Efter att dessa båda chefer gett uttryck för sina estetiska ådror genom att sjunga en sång, alternativt åkalla någon slags ond ande, drog programmet igång på allvar med en föreläsning om hur viktigt det är med kultur och estetiska uttryck i skolan. Det är så viktigt ska ni veta att det faktiskt, enligt en representant från statens kulturråd, är SKITviktigt! Efter att ha lyssnat till dessa onda trollkarlars locksång vet jag nu att om eleverna bara får ge fritt uttryck för sina inre kulturella och estetiska lustar så kommer skolan inte längre att ha några som helst problem med någonting. Vi ska bara släppa dem fria och inte försöka bestämma över vad som är kultur och inte heller ge dem några svar; eleven ska SJÄLV se och lösa problemet! Jajamen! För övrigt vet jag också att enda anledningen till att jag tycker att det finns ett problem med detta tankesätt är för att jag har blivit kulturellt och estetiskt kränkt i barndomen av pedagoger som inte förstod sig på kultur. Men tänka sig! Det visste jag själv inte om innan jag gick dit!

Inte heller visste jag om att LGR-11 innehåller en uppmaning att se det estetiska uttrycket som det allra viktigaste i vart och ett av skolans ämne, snarare har jag nog efter att ha läst igenom alla de saker jag förväntas lära ut och betygsätta trott att det var ganska viktigt att banka in en mängd kunskaper och färdigheter. Inte dansa en dans om skrivprocessen utan faktiskt genomföra den så att säga.
Men vad vet en ko, eller i detta fall en gammal surkärring? Uppenbarligen, om estetiska uttryck och kultur, inte särskilt mycket.
Om att genomskåda onda trollkarlar och häxor däremot, quite a lot! Så till dig som inte vill fastna i det ondskans nät som nu kastas över landet säger jag; Spring för livet och be till den gud du tror på om ynnesten att Jan B visar sig vara bättre än vi trott och sätter stopp för detta innan det är försent!

YUL-ÖK_iuÖÄ!

Teodicéproblemet-en enkel match!

"Om Gud är god, varför finns det då så mycket ondska i världen?" lyder det problem som orsakat så många människor så mycket huvudbry genom kristenhetens historia. Mitt svar lyder: Ta du och tänk på något vettigare istället! Till exempel varför man måste stöka ur diskmaskinen så oändligt många gånger under en livstid.

Jag är, som tidigare avslöjats i sann surkärringanda där inga dåliga karaktärsdrag ska döljas eller förskönas, en ofantligt lat människa. Jag gör mitt yttersta för att slippa undan allt som jag tycker är tråkigt, omständigt eller svårbegripligt vilket blir en hel del saker i slutändan. Tyvärr lider jag, som surkärringar i allmänhet av stark arbetsmoral och pliktkänsla, ett livslångt funktionshinder där bot saknas. Alltså gör jag alla de saker jag så förtvivlat gärna skulle önska att jag slapp. Då jag känner mig själv väl vet jag förstås att det hade gått göra mycket bättre om jag inte varit begåvad med sådan inre slöhet och bannar ständigt mina egna insatser, precis som sig bör! Men en sak finns det, som jag trots min direktkontakt med Luther verkligen inte sköter väl; att plocka ur diskmaskinen.

Plocka i gör jag så gärna, det är underbart att få undan all smuts och skam från min fina diskbänk som i avplockat tillstånd skänker sådan sinnesfrid! Men plocka ur. Mea culpa, där brister jag ständigt och jämt. Det är så OFANTLIGT jobbigt att öppna luckan och bestämma sig för vad man först ska plocka ur. Och blött är det oftast också så förutom att behöva hantera det nyss utplockade föremålet har man nu vatten på golvet som måste torkas upp för att slippa fläckar. Men ÅH!!!
För att inte tala om att allt måste granskas om det skulle vara så att någon smuts ännu återstår. För isåfall måste man lägga det åt sidan och sedan diska om det igen och tänk om det blandas med det rena så att man inte vet vad som är vad?

Efter att ha stirrat håglöst och lyft i några pinaler brukar jag lyckas samla ihop mig till att iallafall vända på de saker som ännu är blöta, till exempel platsburkar som av någon anledning finner nöje i att samla vatten i listerna runt sina öppningar. Nöjd över min insats smäller jag igen luckan och andas ut över den tidsfrist jag nu köpt mig. Man kan ju inte stöka ut om det är blött och få fläckar överallt! (Till dig som nu tänker "Men en diskhandduk då?" säger jag; Håll käften!)

I samma muntra sinnestämmning som Jesus måste ha befunnit sig när han gav sig av till olivlunden för att komma till ro med sin väntande död, se Bibeln för vidare utveckling av historien, står jag sedan återigen framför mitt Golgata(även här vill jag hänvisa till Bibeln om det är så att du inte begriper parallellen.)
Jag öppnar luckan och stirrar på den nu torra disken. Det är dags. Jag lyfter blicken mot himlen och vill sucka "Fader förlåt dem, ty de vet inte vad de gör" men känner att min disk inte förtjänar den förståelsen eftersom jag är fullt och fast övertygad om att den i själva verket NJUTER av att åsamka mig plåga! Så var i och för sig säkert fallet med de som fick Jesus korsfäst också men han var nog helt enkelt en bättre människa än moi. Hursomhelst är det skillnad på att vara världens frälsare och en lat surkärring så för mig är det helt okej att nedkalla förbannelser över nyligen rengjorda hushållsprodukter a.k.a disk.

Slutligen gör jag slag i saken och river tag i allt som ska ut och bygger ett berg av ren disk på min köksbänk. Jag känner glädje tills jag inser att bestickkorgen är kvar. Som alltid. Men nu råkar det vara så att lådan för rena bestick så fiffigt är placerad precis vid diskmaskinen vilket gör att iallafall det som bor i denna låda hamnar på rätt plats. Lösdrivare som osthyvlar, vassa knivar och potatisskalare får dock bryskt finna sig i att avvisas, ty det finns inte plats då härberget är fullt! Så de får vandra vidare. Tyck nu inte synd om dem bara för att jag uttryckte mig som att osthyveln och potatisskalaren skulle ha kunnat vara Josef och Maria i Betlehem, ingen av dem väntar barn med Gud och inte heller ska de skattskrivas.
Jag lägger helt enkelt bara upp dem på köksbänken eftersom jag inte orkar ta två steg åt vänster till rätt låda.

Istället tar jag ett steg bakåt och betraktar min rena disk. Tanken att nu ställa undan den kommer över mig men jag räddas av det Sodom och Gomorra som befolkar diskhon och är i behov av en syndaflod för att renas från sina synder. Det vill säga den smutsiga disken. Jag slänger mig över denna uppgift och hinner i ivern även riva åt mig en diskmaskinstablett och har innan jag vet ordet av startat diskmaskinen igen. Jag tar ett steg tillbaka och betraktar med nöjd min min skapelse i form av en brummande diskmaskin. Tills jag lyfter blicken och ser den bedrövliga samling som med tyst men klart fientlig min står på köksbänken och stirrar på mig. Jag stirrar tillbaka och inser hur svårt det måste vara att vara Skaparen. Just när man tagit krafttag för att göra allting bra så står det ett gäng otacksamma typer där och kräver ännu mer av en! Skillnaden mellan att leda ett gäng idioter genom öknen i 40 år och att ställa undan ren disk är faktiskt bra mycket mindre än vad man tror.

I detta läge finns bara en sak att göra och det är att lämna allt som det står och fly undan för att hoppas på framtiden. I detta fall reformationen som i form av min sambo med jämna mellanrum dyker upp och sorterar till skapelsen i en bättre ordning än jag lämnade den. Vilken tur!

Bron över floden Kwai

Rubriken är en filmtitel och filmen i sig handlar om en bro som ett antal brittiska krigsfångar ska sno ihop över en flod i Burmas(?) djungler. Floden de ska över heter förstås Kwai. Huvudrollsinnehavaren heter Alec Guiness, dvs Obi Wan Kenobi för er obildade tölpar. I slutändan spränger de bron som stackars Alec Guiness slet så hårt för att bygga klart vilket han nog tyckte var rätt jobbigt även om han förstås inte ville hjälpa fienden. Fast har man arbetsmoral så har man. Och det är vad vi ska prata om nu.

Som den trogne läsaren vet så drabbades jag för ett par år sedan av husförlust och därtill hörande minnesförlust och allmän ägodelsförlust. Det mesta har repat sig men en sak består; känslan av att något kanske glömts bort som kommer att leda till en Katatstrof med stort K. Vissa kallar detta för OCD, jag kallar det att bygga bron över floden Kwai. Varenda djävla dag.

I regel går det till som så att jag hastar och kvastar för att komma iväg till inlämning av barnet och sedermera arbetet. Saker packas, välling skakas, barn kläs på och tänder borstas. Astmaspray intas och hår borstas, diskussion om huruvida låtsaskompisen Oland ska få ha på tvn under tiden som vi inte är hemma genomförs. Barn lyfts in i bil och spänns fast, allt är på plats och bil startas. MEN. Är dörren verkligen låst? Bil stannas och backas tillbaka. Dörr kontrolleras. Ja, den är låst. Bil körs fram. MEN. Tänk om dörren inte VAR låst utan bara var trög att öppna, vilket den ibland är, och därför bara KÄNDES låst?
Bil stannas, backas och dörr kontrolleras. Ja, dörren var låst, det såg jag. Bil körs fram. Vänta nu, SÅG låst ut ja, men VAR den verkligen låst? Jo, den var låst. Den måste vara låst. Jaså? Måste den? Vad är det som säger att den inte är öppen för att jag har kontrollerat den för dåligt? Tänkte jag verkligen på vad jag gjorde? Tänk om jag bara tror att den är låst för att jag minns att jag kontrollerade den igår?

Vid det här laget skriker barnet argt eftersom det, med all rätt, vill komma iväg till de väntande fröjderna på förskolan. Köra eller inte köra, det är frågan! Men om dörren är låst eller inte ger svaret på om det är dags att åka eller inte. Jo, det går ju förstås att bara åka. Med risk för att allt vi äger och har är stulet när jag kommer hem igen. Bil backas, dörr kontrolleras och befinns vara låst. Bil körs iväg. Dörren är låst. Mmm, men tänk om dörren till PANNRUMMET inte är ordentligt stängd så att värmesystemet fryser sönder?
Bil stannas INTE, trots att ångest och oro vilar som ett moln av klibbig havregrynsgröt över stämningen i bilen. För här någonstans är det dags att ta kontrollen över sig själv.

Man kan antingen sitta och köra bilen fram och tillbaka över gårdsplanen för att kontrollera att dörrar av alla de slag är låsta och i förlängningen sluta lämna hemmet av rädsla för att något ska hända. Eller så örfilar man upp sig själv mentalt och kör. Fler än tre gånger får man inte kontrollera att dörren verkligen är låst, ibland ger jag mig själv, bara för att djävlas, endast ett kontrolltillfälle. Har man ett arbete, till exempel att bygga en bro över en flod som heter Kwai, spelar det ingen roll vilka hinder livet eller det egna lata jaget lägger i vägen för en. Det ska utföras. Punkt.
Börja spika Alec så hämtar jag mer plankor. Efter att jag kontrollerat att dörren är låst.

Varför dikten tyvärr alltid överträffar verkligheten

Ni kan aldrig gissa hur det gick till men viktiga beståndsdelar i berättelsen är förstås min bil och den lokala P4kanalen, you know the rest.

Med stigande intresse hörde jag programledarna berätta om det förslag som lagts fram av det lokala moderatpartiet i frågan var HBTpersoner ska duscha efter skolidrotten. Svar: I en egen dusch.
Jag var vid det laget så upprymd av förtjusning att jag nästan körde av vägen i en kurva. Inte över tanken på HBTpersoner i egna duschar utan fantasierna om hur det lokala moderatpartiet suttit och diskuterat kring HUR man skulle se till att slippa ha HBT(fast  i min fantasi använde de mycket mindre PK uttryck) personer i sitt omklädningsrum. Såklart var det utgångspunkten i min tanke att det enbart var ren egoism som lett fram till detta förslag då jag på mitt eget charmiga vis tillskriver moderaterna samma empati och medkänsla som ett taggtrådsstängesel i Auschwitz. Jag gör dessutom inte alls skillnad på sak och person. Moderat a.k.a ond helt enkelt.

Nåväl. Med morrhåren ( en sann surkärring har förstås morrhår) darrande av förtjusning såg jag fram emot att lyssna till den lokale ledarens förklaring, nu NU skulle äntligen sanningen om detta anhang av S***N fram! Men ÅH!!! Istället för det jag tänkt mig, en utläggning om hur det skulle byggas en särskild HBTdusch som skulle vara NOGA utmärkt så att ingen straight person av misstag skulle kunna gå fel och utpekas som HBT, får jag till min stora besvikelse veta att de menar att det måste finnas duschväggar mellan duscharna så att ingen tonåring, straight som HBT, känner sig obekväm att duscha efter gympan. MEN VAD!!!

Skärpning moderater! Tar man på sig rollen som världens ondska får man allt se till att leva upp till det också! Här sitter jag och kör nästan av vägen, och för vad? Ett påpekande om att många tonåringar tycker att det är pinsamt att duscha efter gympan om det inte finns duschväggar! MEN ÅH!
Hur svårt kan det vara att bete sig som svin egentligen? Ska jag själv behöva gå med i ert degenererade parti för att visa hur det ska gå till? Ta ert ansvar och agera utifrån de förväntningar som ställs på er! Jag tycker att det är fruktansvärt fräckt att beröva en surkärring på hennes enda nöje här i livet, att reta upp sig på saker och klaga högljutt, skäms på er!

Nu får ni ta er samman, tänk på vad en av era tidigare ledare alltid sa; " Det är bra för Sverige." Just det, det är bra för Sveriges surkärringar att ha något att reta upp sig på, tänk på det!
I värsta fall kanske jag annars tvingas göra allvar av mitt hot och gå med er, och tro mig, det vill ni INTE!!!

En bild säger mer än tusen ord...

.....fast personligen föredrar jag att skälla muntligt istället för bildligt. Och det jag nu tänker skälla på är alla de fjantar som tycker att det vore FEL med en lag som förhindrar kränkande fotografering. Men HUR tänker ni?!
"Åh nej, det kommer att bli förbjudet att ta pinsamma kort av fulla kändisar som kliver ut ur limounsiner utan trosor på sig!!!" Ja herregud vilket hemskt problem!

Ett annat argument är att vanliga privatpersoner kanske kommer att avstå från att sälja bilder de tagit på händelser de bara råkat passera eftersom de är rädda att bli anmälda för det. Tja, jag vet inte jag men jag ser inte problemet med det. Man behöver inte fota allt som rör sig och framförallt inte när det handlar om mindre trevliga situationer. Personligen fick jag se mitt brinnande hus via nätet, publicerat på lokaltidningens webbnyheter. Bilden var tagen av en privatperson och således inskickad av denne i efterhand. Vem fan åker hem till grannarna om huset brinner och tar kort för att sedan sälja det till lokaltidningen?! Uppenbarligen någon av mina grannar, tacksamt nog vet jag inte vem.

Lagen, som jag har förstått den, är främst tänkt att skydda personer som till exempel blivit fotade i duschen efter gympan och sedan uthängda på nätet eller katalogiserade i någon snuskgubbe till tränares privata album. Det är väl hur klart som helst att det inte ska vara okej!!! Men nej, det kan vi inte ta hänsyn till eftersom det kan hindra fotografer från att göra sitt jobb. Så kort sammanfattat betyder det alltså att det är viktigare att fotografer kan ta muffbilder på Britney Spears än att tonåringar skyddas från att exponeras på nätet. Snyggt, mycket snyggt!

Jag är inte emot att visa världen som den är, det finns få saker jag uppskattar så mycket som missförhållanden som avslöjas och jag blir nästan tårögd av lycka när människor som begått grava fel får stå till svars för det. Men nog måste man väl ändå begripa att det är en djävla skillnad på att fotografera en klasskompis i duschen med den elaka avsikten att lägga ut bilden på nätet och att fotografera en människa i nöd i avsikt att förbättra villkoren i den människans liv?! Jag förstår inte hur man kan vara så dum att man inte koncenterar sig på att debattera för den skillnaden i lagstiftningen istället för att slåss med näbbar och klor för rätten att jaga Charlotte Perelli osminkad, skärp er!

Jag känner en del journalister, en av dem är till och med mitt barns gudmor, och jag tycker att de har en enormt viktig uppgift i den demokrati vi lever i. Men den inbegriper inte att skriva lögnaktiga reportage, baserade på en suddig bild av en full kändis som försöker cykla. Ta och jobba på er yrkesstolthet så ska ni se att ni kommer att må mycket bättre eftersom ni inte kommer att befatta er med vilken smuts som helst.

För övrigt anser jag att Hänt Extra borde förstöras.

Förföljda författares fristad

Ja, som ni vet trogna läsare börjar det i regel med att jag åker till arbetet och lyssnar på P4 och även så denna gång.

Min kommun visar sig ha visat intresse för att erbjuda förföljda författare fristäder och genast greps jag av panik och tänkte ”Herregud, Björn Ranelid kommer!!!” För mitt inre såg jag invånarna i vår centralort, precis som i en amerikansk katastroffilm, fly i förtvivlan med igentäppta vägar som följd. Barn som skriker och gråter av rädsla, flyglarm som tjuter och av någon anledning brinnande byggnader och en mäktig flodvåg som sveper med sig allting i sin väg. Tyvärr kom denna min vision på skam då reportaget fortsatte och berättade att det är författare från icke demokratiska länder som erbjuds dessa fristäder. Närmare bestämt bostad, uppehälle och framförallt en direkt biljett till Sverige. Dock måste de efter tre år kunna visa att de kan försörja sig, annars deporteras de tillbaka till hemlandet. Jaså minsann.

Jag vill nu mycket tydligt göra klart att jag absolut inte har några som helst problem med att Sverige tar emot människor som vill lämna krig och elände bakom sig. Min inställning i frågan rent generellt är att vi gör alldeles för lite för världen och att de som arbetar på Migrationsverket är hjärtlösa robotar som verkar vara smygrasister i största allmänhet med tanke på de beslut de ofta fattar. Min frågeställning är istället denna; varför skulle det vara värre för en författare att leva i en regim än de andra stackarna som också bor där? Är man lite mer värd i Sveriges ögon för att man skriver? Självklart förstår jag att det finns en stark hotbild mot de som öppet protesterar mot förtryck och att man som författare är mer känd än gemene man. Men ändå.

 Man kan ju också fundera på avtalets sista del, att författarna efter tre år måste kunna bevisa att de kan försörja sig på sitt skrivande för att få stanna. Vad är det för magiskt med gränsen tre år? Glömmer regimer bort regimkritiker som tystnat efter tre år? Raderar de sina register då och tänker att man nu ska ge den tidigare dödslistade en ny chans? Ursäkta mig för att jag har en åsikt, men jag vill nog påstå, trots min begränsade erfarenhet av att leva i en diktatur, att det inte fungerar så. Och med det i åtanke vill jag ställa frågan till de som ligger bakom detta; vad i helvete håller ni på med? ANTINGEN så står man för sitt löfte om en fristad eller så låter man bli!

Sverige gör inte en god insats i världen genom att ge någon tre års uppskov innan en plågsam död väntar, det är snarare väldigt ont och elakt gjort! Och ju mer jag tänker på det, desto argare blir jag! Att försörja sig på sitt skrivande är inte så lätt och med en utländsk bakgrund och bara tre år på sig att göra sig så kunnig i det nya språket att man kan använda det i sitt skrivande-hallå!  Den pressen kan heller inte vara särskilt nyttig för skrivarglädjen, snacka om läge för skrivkramp!

”Ja du Hassan, det var ju tråkigt att du inte lyckats skriva så bra böcker att du kan leva på det. Det innebär att vi nu skickar tillbaka dig till helvetet på jorden men vi hoppas att du haft det trevligt under väntetiden! Som ett minne skickar vi med dig denna mugg med kommunens djävulskt fula logga på. Du kan ju kanske använda den när du dricker vattnet till din sista måltid.”

 ”I hope the Russians love their children too” sjöng Sting apropå det sedan länga avsomnade kalla kriget. Jo, det gör de nog, precis som alla andra föräldrar världen över. Jag skulle tro att det i skrivande stund finns mängder av människor världen över som skulle ge vad som helst, till och med sina egna liv, för att deras barn ska få växa upp i frihet och fred. Även om de nu råkar vara ”bara” vanliga medborgare i ett land som lider under regimförtyck.

Författare eller ej.